Vackert, men anonymt

Här i Sverige är de nog så gott som okända.
Deras musik, som lätt hamnar i skymundan, är enkel, med trummaskiner och synthar som skapar en stämningsfull Daft Punk-lik ljudbild med som fylls på av vacker skönsång och sparsam instrumentering. Texterna är dystra ("Half full of happiness", "Useless Anyway") och skär sig snyggt med musiken i övrigt. Här och var släpper de in mer melankoliska stämningar i sin musik, och de prövar sig även fram med mer gitarrbaserad pop som i "Snow White" och låter då en hel del som experimentpoparna och landsmännen Radiohead. Överhuvudtaget är Zoot Womans andra skiva på något sätt, mitt i all minimalism och elektronik, omisskännligt brittisk.
Bandet är inte sena att flagga för att basisten Stuart Price även spelar i Madonnas liveband, så övermåttan stolta verkar de inte vara över sitt eget projekt. Lite mer självförtroende och hängivelse skulle både deras musik och deras rykte vinna på.
Zoot Womans andra skivsläpp är stundtals avskalat vackert och snyggt komponerat, men lite för opersonligt, fegt och slätstruket. Ändock: Här och var överraskar jag mig själv genom att ryckas med i musiken och rentav börja sjunga med (Speciellt i inledande "Grey Day").