Det känns något orättvist att jämföra Edith med Mikael Wiehe, men jag tycker att det finns fler likheter än bara dialekten. Långa mysromantiska texter som vindlar sig fram över musik med lätt cabaret-touch känns ibland som ett rysligt bekant koncept. Men inget att klaga över, förstås.
Nu närmar jag mig den ofrånkomliga kopplingen till Ediths (medvetne) namne Edith Södergran. När det kommer till skrivtalang ger Söderströms texter ungefär samma vibbar som Södergrans. Båda skriver på gränsen till alltför pretentiöst men liksom för välskrivet för att gå i fällan.
Snyggt, vackert och välproducerat. Och att hon bevisligen kan sin François Truffaut ("Jules & Jim") och kulturhistoria ("Carlsbergs Glyptotek") är förstås ingen nackdel.
Vacker svensk debut
Den är är stundtals briljant, Edith Söderströms debutskiva "Timmar På Taket". Ekon av svensk vistradition hörs ständigt över den lena hemskånska på vilken hon valt att spela in sina låtar, efter åratal av skrivande och justeringar.Det är svårt att säga vad som ekar kraftigast, men att hon är Jakob Hellman-fan är inte svårt att lyssna sig till. En gnutta Lisa Ekdahl tycker jag mig också höra.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
POP
Edith Söderström:
"Timmar På Taket"
(EMI)