Man skulle (med lite god vilja) kunna kalla Basement Jaxx för den brittiska klubbscenens Bob Hund (som med sin egensinniga skånska rock n? roll har en trogen fanskara här i Sverige).
Djungeln känns nära till hands dels eftersom den är ett återkommande tema både i det visuella och i musiken, som andas en svårfångad galenskap som jag inbillar mig påminner om Djungelns Lag och råa trumrytmer.
De har verkligen ett eget sound, på gott och ont. Här och var verkar de på "Kish Kash" (som är deras tredje platta) vara lite begränsade av sin ljudbild, men ett så här charmigt band är det inte varje dag man hittar i den här urvattnade genren, så det har jag överseende med. Det är överhuvudtaget svårt att tycka illa om bandet, speciellt när låtkvalitén bara blir bättre för varje ny skiva.
Att vara musiker i dessa kretsar kan inte vara det enklaste. Och att då ta steget fullt ut och göra något helt eget är mycket vågat. Jag tror att det är viktigt för scenens fortsatta vara att band som Basement Jaxx får ha lite lekstuga ibland. Och speciellt när de så här effektivt visar att det går alldeles utmärkt.
Tillbaka till djungeln
De skogstokiga britterna i Basement Jaxx struntar fullständigt i rådande ideal inom den brittiska klubbmusiken och gör det så förbluffande ärligt och vilt att de tar hem storkovan ändå.Deras musik känns på något lockande vis "fel", trots att det egentligen inte är något konstigt. Det är bara klubbscenens grundidéer som vridits upp några varv, för att skapa något helt eget.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
KLUBB/HOUSE
Basement Jaxx:
"Kish Kash"
(XL)