Ska-avstickaren "Lucky Me" bär tydliga spår av tidiga (läs: uthärdliga) No Doubt, och Sarahs sångröst har en sorts märlig likhet med Gwens. Goldfrapp stannar dock definitivt kvar i bilden, inte minst tack vare riklig användning av synth och trummaskiner (fast på ett mer atmosfäriskt och avslappnat plan).
Är det bra, då? Jorå. De poppigare spåren hyser en säregen charm, och inte heller de lite mer utsvävande låtarna tar skada av utmärkt låtsnideri och riktigt snygga arrangemang.
Jag upptäcker att Sarah Slean är den typen av artist som verkar bli bättre ju mer skruvad hon tillåts vara, och således tillhör mystiska "The Score" höjdpunkterna på skivan.
Att hon dessutom besitter en lysande röst, som man bara måste älska, gör inte saken sämre.
Skickligt och snyggt, Sarah
Till en början verkar kanadensiska Sarah Slean vara av samma kvasiintellektuella natur som till exempel Alicia Goldfrapp, men efter några låtar från "Day One" blir vissa likheter med Gwen Stefani (jo, faktiskt)påtagliga.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
POP/ROCK
Sarah Slean:
"Day One"
(Warner)