Sean Paul, Tweet, Ghostface Killah, Mos Def och Rivers Cuomo från popbandet Weezer får alla sin chans att krydda Marks vilda partybeats, samtidigt som han solar sig i stjärnglansen. Och på dansgolvet finns förstås New Yorks övriga kändiselit.
Så långt är allt väl. Klämmer då inte skon någonstans? Jo; visst är det fruktansvärt coolt och visst är skivan en enda stor Big Applepie, men som man nästan känner på sig av konceptet blir det lätt opersonligt när Marks beats och idéer går på tomgång till världsartisternas hängivna insatser. Hans, och de mycket professionella artisternas, karriärer står inte direkt på spel i och med denna skiva, så själva gnistan och motivationen som tidigare fått vissa av dessa artister att explodera av uttrycksvilja på sina egna skivor saknas förstås här. Och i ärlighetens namn tycker jag "Mark Ronson feat. Tweet", för hans egen skull, borde bytas ut mot "Tweet feat. Mark Ronson", och då inte bara för Tweets del, utan för de flesta på skivan.
Som en lätt introduktion till amerikansk husmanshiphop är det dock en bra skiva, som bjuder på gräddan av New Yorks hiphopvärld serverad på silverfat. Men för "the real shit" bör man kolla in artisternas "riktiga" skivor.
Mycket hip, lite hop
Mark Ronson är i New York bra mycket häftigare än vad vanliga svenskar som jag förstår sig på. Han är en av Manhattans hetaste DJ:s och behöver knappt höja ett finger för att få världsstjärnorna att ställa upp på skiva. "Artisten" Mark Ronson borde nog betänka det faktum att gästlistan på "hans" nya skiva verkligen får honom själv att blekna på skivomslaget.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
HIPHOP
Mark Ronson:
"Here Comes The Fuzz"
(Warner)