Magin har försvunnit

Sångarn och låtskrivaren Jim James var vid tiden för debuten bara 19 år gammal och det var svårt, nej nästan omöjligt att begripa, att han kunde skriva sådana sånger vid den åldern. Det var ett album som med stor respekt för de amerikanska rötterna mixade country, blues och lo-fi- rock i den mest fantastiska, själfulla tappning. Låtarna var så självklara, starka och värdiga att de var omöjligt att värja sig. En klassiker, fullt jämnförbar med Bruce Springsteens "Nebraska" eller Red House Painters självbetitlade andra album.
När jag nu lyssnar på My Morning Jackets nya och tillika fjärde album känner jag mig vilsen. Forna tiders bräcklighet och sårbarhet har ersatts av tungrott gitarrmalande, en sorts träskig sydstatrock som för tankarna till Lynryd Skynryd och Led Zeppelin. Lååååånga utdragna gitarrsolon kräver plats och kväver James en gång så fascinerande och hypnotiska stämma. Magin finns inte kvar längre. Kanske borde jag inte vara så förvånad. Redan på förra skivan, storbolagsdebuten "It Still Moves" hade bandet slagit in på den här vägen.
Trots allt går det fortfarande att hitta fragment av bra låtar, någonting som i en mer känslig form hade kunnat bli något riktigt starkt. "It Beats 4 U" är sorgsamt vacker och "Into The Woods" påminner faktiskt om just skogen: skrämmande, mystisk och lockande. Men det dröjer inte länge förrän ett vasst elpiano gör sitt bästa för att punktera mina öron och då vill man bara stänga av. Tills nästa gång skulle jag önska att James gör en intim, avskalad soloskiva. Jag vägrar tro att han vid 25-års ålder redan har bränt sitt bästa krut?