Engelsmannen rör sig i samma terräng som Will Oldham och Songs:Ohia och han för fram en högklassig samling nedtonade och intima låtar. Med hjälp av akustisk gitarr, orgel, mellotron, och här och var en ljuvlig flöjt, bygger Hinson upp en intagande stämning. Ibland tillkommer även mäktiga stråkar.
Det ska erkännas, det här är ingenting nyskapande, det har gjorts förut, men det är sällan som låtarna lämnar sådana avtryck som här. Hinsons magi ligger också i hans röst, den är stolt, förtrolig och medkännande; i låtar som "Beneth the Rose" och "The Possibilities" skönsjunger han så att håren reser sig på kroppen. Även de mer rockiga (nåja) spåren imponerar, "Dont You (part I & II)" är cool med ett hjältekomp som accentueras med Hinson febrila vädjan och den förtvivlade "Patience" är också förträfflig. Sammantaget är detta en enorm debut som balanserar på gränsen till de magiska fem tupparna. Jag är djupt imponerad.
Låtar med sällsynt avtryck
Det nyss ändade 2004 var ett år för dysterkvistar: Great Lake Swimmers framförde en otroligt sorgsen och vacker debut, Shearwater bjöd på storslagen melankoli och nu under årets sista skälvande dagar släpps Micah P. Hinsons sorgmodiga debutalbum.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
Singer/Songwriter
Micah P. Hinson and
the gospel of progress
"S/T"
(Sketchbook Records)