Knivskarpt michsmasch

Men här huserar sedan innan både skogsmulletechno (Röyksopp) och black metal (Dimmu Borgir med flera), så det kunde ju vara ännu konstigare.
Xploding Plastix musik pendlar mellan lågmälda ambienta ljudmattor och hetsiga synthslagdängor. Till spår som “The Famous Biting Guy" kan man knappt sitta stilla; det är elektronisk eufori när den är som bäst. Samtidigt har Plastix en förmåga att hålla intresset vid liv även i stillsamma partier som inledande “Donca Matic". Knivskarpa supersnabba trummor blir till tickande tidsinställda bomber i kontrast till det lugna och sansade.
Kanske är den svenska marknaden mättad på norsk dansmusik efter framgångar med bland andra nämnda Röyksopp, men att därför undervärdera denna skiva tror jag inte är någon bra idé. Detta är bra hur man än vänder och vrider på saken. Vad de egentligen vill ha sagt med sin musik är en annan sak. Plastix skulle kunna vara hur beräknande och genomskinliga som helst. Men de skapar en känsla som fastnar.