Inte riktigt flygfärdigt...

Vad gäller låtmaterial är de inte på samma nivå som sina förebilder. I centrum befinner sig sångaren Matti Pohjolas lätt falsettartade röst. Den är i stort sett aldrig tyst. Rösten är personlig, men trots det kan man inte låta bli att irritera sig på att de inte släpper fram instrumenten mer, här finns både banjo, mandolin och saxofon som inte får ta sin rättmätiga plats. Låtarna har svårt att sticka ut som individer och dessutom retar man sig på de töntiga "bah -bah -bah" körerna som nästan alltid finns i bakgrunden. Det känns som de inte riktigt är flygfärdiga än, som om de skulle behöva harva ett tag till på studentnationerna i Uppsala (där jag förmodar att de går hem) för att hitta sitt uttryck. Med tvekan blir betyget godkänt.