Gadd känns igen, på både röst och produktion. Det må vara tekniskt uppdaterat, men den karakteristiska skandi-souliga rösten och soulbasgångarna är bekanta på gott och ont.
Själv får jag okontrollerbara flashbacks till nittiotalets skvalradio, som jag plockade upp undermedvetet i mina späda år: Även om Gadd uppger sig för att låta mer modern nu känns varenda låt på den här skivan som tagen från hans glansdagar.
Så mig övertygar han inte, även om vissa spår har proffsiga poänger ur soulsynvinkel.
Gadd - som en flashback till 1990-talet
Samma dag som jag fick den här skivan på posten hade jag och en kompis suttit på en spårvagn och kommenterat en reklamskylt där en Eric Gadd-spelning nämndes. Det lät ungefär "Eric Gadd? Vem minns honom 2006?", så den här självbetitlade "återkomsten" blev förstås ett lite otäckt omen.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
SOUL
Eric Gadd:
"Eric Gadd"
(Universal)