William Elliot Whitmores andra album "Ashes To Dust" låter som om den var inspelad i Appalacherna på 30-talet. Whitmore får genom sitt utsökta banjospel och sin febriga, torra stämma bluesen och bluegrassen att flyta ihop på ett fascinerande sätt. Sångerna tar sin utgångspunkt i en tillvaro där allting bokstavligen talat är skit. Fattigdom, bedrövelse, hopplöshet och sorg. När Whitmore i fjärde spåret "I Dig My Grave" sjunger om hur han gräver sin egen grav gör det åtminstone mig riktigt illa berörd. Samtidigt är skivan genom sin nakna avskalighet och sitt ödsliga uttryck en ytterst behaglig lyssning. En bra retroplatta och någonting för fans av Carter Family och Tom Waits.
Eländighet som berör
Efter bröderna Cohens film "O Brother Where Art Thou" har ett ökat intresse för amerikansk rotmusik uppstått - gammal blues, country och bluegrass har återupptäckts.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
BLUES/BLUEGRASS
William Elliot Whitmore
"Ashes To Dust"
(Southern/Border)