Dizzie följer upp

Första plattan var ett enda långt experimenterande med "amerikansk hiphop kontra brittisk klubbkultur". De två motsatserna blev en helhet med hjälp av galen rap på den knäppaste engelska som någonsin hörts, till tunga beats som osade av Londons nattliv men samtidigt hade ett självklart hiphopgung.
På "Showtime" har Dizzee satsat mer på det inhemska. Tyngden i gamla spår som "Fix Up Look Sharp" går inte att finna någonstans; man får liksom vänja sig vid rytmen som finns i de mer twostep-inspirerade beatsen. De låter mer sofistikerade men är inte lika lättillgängliga.
Man kan fortfarande undra om ens hans närmaste vänner kan höra vad han säger, men han har faktiskt blivit lite mer stabil på mikrofonen sedan sist.
"Boy In Da Corner" är något av en klassiker, och i den nivån är "Showtime" avgjort inte. Men för att vara en andraskiva med "brittisk klubb-rap" är detta åtminstone divisioner bättre än The Streets? senaste, och då är åtminstone jag nöjd.