Bandet gav sedan ut ytterligare ett par fina plattor, tills de vid 90-talets mitt blev uppslukade av Oasis, och efter det mest gjorde lama försök att efterapa dessa. Negativt för gruppen var också förlusten av organisten Rob Collins som omkom i en motorcykelolycka 1996. Med sitt fängslande orgelspel låg han bakom mycket av de musikaliska spänningarna och dynamiken, och med honom försvann en del av Charlatans egna sound.
Nya "Simpatico" är gruppens åttonde studioalbum och det går fortfarande att finna spår av det gamla Charlatans, musiken tar alltjämt avstamp i 60-talets psykedeliska era, uppblandad med en del house och funk-influenser. Men problemet är att det är en betydligt blekare upprepning av de forna alstren. Alldeles för tempolöst, stereotypt och fyrkantigt förutsägbart. Melodierna lyser med sin frånvaro och det dansanta groove som gruppen tidigare utmärkt sig för tycks ha gått om intet. När Charalatans dessutom blandar in en del reagge-rytmer med baktakt och sångaren Tim Burgess försöker låta som om han kommer ifrån Jamaica, så blir det rent pinsamt. Men gruppen har aldrig varit några mästare på att lägga av i tid, minns dem hellre som de var i fornstora dagar!
Dags att lägga av - nu!
Det känns som om det var länge sedan nu som Manchestervågen sköljde över oss med dansant och orgelstinn indiepop/rock manifesterad i en knarkliberal, levnadsglad klubbkultur. I kölvattnet på denna våg och bakom band som Stone Roses och Happy Mondays slog de yngre Charlatans igenom med den superba debutsingeln "The Only One I Know", och det därefter följande debutalbumet "Some Friendly" 1990.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
POP/ROCK
The Charlatans:
"Simpatico"
(Sanctuary/Border)