Noveller
Zadie Smith
Grand union – Berättelser
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag
Zadie Smith kastar sig i "Grand union" från autentiska händelser till fiktiva, från New York till London och från nutid till framtid. Men oavsett ämne, miljö eller tid så glöder och brinner hon – inte minst i det blixtrande språket, där humorn ges utrymme oavsett ämnets svärta. Dubbelmoral, livslögner och dödligt våld mot svarta hör till det som hon skriver om.
Novellerna "Downtown" och "Kelso dekonstruerad" tar upp det sistnämnda. I "Downtown" räknar Smith upp namnen på några av dem som har dödats av amerikansk polis och i "Kelso dekonstruerad" utgår hon från en verklig händelse när den svarte snickaren Kelso Cochrane dödades av ett gäng fulla vita ungdomar i London en majnatt 1959. Med raseri lyfter Smith fram denne unge pojke ur glömskan – hans drömmar och vardag. Raseriet återfinns i flertalet texter. Till exempel i den om de hundratusentals tuppkycklingar som alla dagar färdas på löpande band för att malas ned levande.
"Gran union" är inte bara "berättelser" – som undertiteln vill påstå. Vare sig novellerna utspelas i en urmodig korsettaffär eller på en banal spansk badort kan man vara säker på att Zadie Smith alltid vill något mer än att bara berätta en historia.
"Skaffa en hund!" ges som råd till deprimerade. "Stick!" uppmanas kvinnorna i sedan länge stendöda äktenskap. En av dem som har fått nog efter 29 års äktenskap är Marie i novellen "Stor vecka" – en fantastisk minitragedi om en livslögn. Huvudperson är Maries make Mike. När Marie begärt skilsmässa nafsar den totala meningslösheten Mike i hasorna medan han som ett mantra upprepar vilken lycklig familj Marie och han och deras tre söner alltid har varit – och ännu är.
Kusligt bra är också novellen "Precis rätt". Här möter läsaren Cassie, en smart flickunge lätt att ta till sitt hjärta. Hon sitter vid teven dygnet runt och har aldrig läst en bok men slår med lätthet medlemmarna i pojkvännen Donovans kvasikulturella familj. Svärmor Polly fladdrar omkring och är själfull och ringaktar sin fantasilöse man och binder sonen till sig med järnband. När Cassie har stuckit tröstar Polly sonen med att flickan var värdelös. Slutorden är: "Folk hittar sin naturliga nivå... Du ska få se…" Så isande hemskt! För det är sin egen taffligt tomma tillvaro Polly syftar på som längtans mål.
