Drama
Titel: Jag är Zlatan
Visa på: Bio
I rollerna: Granit Rushiti, Dominic Andersson Bajraktati, Selma Mesanovic
Regi: Jens Sjögren
Speltid: 100 min
Betyg: 3
"Fotboll är det mest viktiga av det minst viktiga", enligt Liverpool-tränaren Jürgen Klopp. Sporten fungerar som ett destillat av samhället och förstärker dess förtjänster och brister – och i en tid där lagkänsla inte längre är nödvändig för att nå toppen, är Zlatan Ibrahimović kung. Hans historia är också berättelsen om Sverige – ett nytt Sverige, frampressat genom miljonprogrammens asfalt. Alltsedan han stal showen i MFF-dokumentären "Blådårar 2" (2001) har det kaxiga underbarnet från Rosengård varit en populärkulturell referenspunkt, älskad och hatad, ofta samtidigt.
Filmen om hans liv (som bygger på boken med samma titel) korsklipper mellan den vuxne och unge Zlatan, och redogör för hans resa från förorten i Malmö till proffstillvaron i Italien. Dominic Andersson Bajraktati och Granit Rushiti gör fina insatser i huvudpersonens två inkarnationer (den senare med en vacker tolkning av det patenterade garvet). De finstämt utmejslade familjeförhållandena utgör en tacksam fond för hjälteresan. Cedomir Glisovics porträtt av den godhjärtade machopappan är både ömkligt och stärkande. Den postjugoslaviska diasporans erfarenheter behövs, liksom andra minoriteters, i vår gemensamma historieskrivning.
Tyvärr reduceras det mellanmänskliga snabbt till ett trappsteg på vägen till världsherravälde. Här blir "Jag är Zlatan" ännu en trött remake av "Rocky" eller "Karate kid" med musiksatta träningsmontage. Zlatan har det jobbigt hemma i ena scenen, skallar någon på fotbollsplan i nästa. Uppväxtskildringens tidskänsla är dessutom oväntat fattig, och yttrar sig främst i punktinsatser som mjölkpaket och "Tekken 2".
Jag vet inte, men kanske har jag vant mig vid lyxen att periodfilm ska spelas in med obsolet filmteknik? I "Jag är Zlatan” skvalpar kameran i stället omkring på ett modernt gyrostativ (möjligen en blinkning till användande av steadicam i "Rocky"?). Det undflyende fotot som detta skapar generar inga regelrätta bildutsnitt, utan är liksom sin huvudperson alltid på väg någon annanstans. På så vis är tekniken dock kongenial med filmens innehåll. Framåtrörelsen hade emellertid behövt bytas mot inåtrörelse för att göra "Jag är Zlatan" verkligt intressant. Särskilt i en tid då vi alla förväntas vara Zlatan.
