Skräckmästaren går loss i Norrtälje

Som nyinflyttad i Hudiksvall för 40 år sedan slogs jag av just den känsla som John Ajvide Lindqvist beskriver i inledningen till sin nya roman. Den om vänlighetens alla små tecken i småstaden, som i Ajvide Lindqvists fall är Norrtälje. Minns alltså de glada kassörskorna på Domus, som både svarade och skrattade. Kontrasten mot glädjelöshetens Stockholm.

Skillnaden är att det inte fanns någonting hemskt inunder, ingen skräck i Domus källare eller på de små innergårdarna bland trähusen. Inga hemliga krafter härjade i hamnen, inga avgrundens avarter i sjukhusets kulvertar. Människor var vad de lät och såg ut att vara, vänliga och med stark dialekt. Stora fasa hade inträffat senast år 1721 när ryssarna brände ned staden.

Sjuhundra sidor skräck är mycket. Så länge den tyglas inom småstadsramen och blir till kontrast går det väl an. När den däremot frigör sig släpper den fiktion som är tänk att verka fullt ut. När John Ajvide Lindqvists prosa vecklar ut sig till hyperrealistiska personporträtt visar han sitt yrkeskunnande, men när skräcken fånar till sig undrar man varför? Norrtälje lever ju ändå, utan ondskans makt. Här finns ju hela galleriet av småstadstyper: de ordentliga och de fallna, de kloka och de dumma. Ondskan som bemäktigar sig envars sinne är för mycket, även om den tilldelas symbolik för vår tid.

Redan i romanens första kapitlet introduceras två avgörande personer: de gängliga tonåringarna Max och Johan, varav den förste ser varsel på ett helt personligt sätt – som avgörande syner. Deras bestigande av den jättelika silon är filmiskt tydlig, spännande och otäck. Men det finns också andra personer, till exempel Marko och Maria, som har med sig högst reell fasa som flyktingar från Bosnien. Ajvide Lindqvist behärskar hantverket in i det minsta. Metaforerna är absoluta, som när Max efter att ha ätit psykofarmaka beskrivs som en MP3-version av sig själv, med kapade toppar och dalar. Här, tror jag, ligger den egentliga behållningen av romanen: samtidscenerna med samtidsspråket och gestaltningen av allt det som finns utanför medelklassen. Jag uppskattar till och med lektionen i hur man spelar Pokémon Go.

"Vänligheten" handlar bäst om detta titelord, mest i formen av vänskap. Som den mellan Johan och Max, eller om Marko och hans missriktade vänlighet mot föräldrarna och tron om att allt går att köpa för pengar. Och så vänlighetens baksida: missunnsamheten och ressentimentet. Men boken har också en oväntad poetisk sida, som i det underbara kapitel som heter "Vinden håller tal", där vinden blir en överhistorisk gestalt som låter både skapelsen och Norrtälje ta form under sitt överinseende, en blandning av lokalhistoria och Mosebok – men vackert. Och vackert är också språket, följsamt, snabbfotat och humoristiskt, även när det fångar samtidens nyfattigdom och armod.

De mindre framgångsrika presenteras först och blir en stämningsgrund, som syskonen Siw och Anna – en folkhemsk fullträff. Det är innan ondskan gör entré. Centrerad runt en mycket fysisk företeelse i form av en hamncontainer med själva ohyggligheten inuti sig. Innehållet verkar både på kort och lång sikt och småstadens mysighet krymper. Ja, det är som fredagsmys ungefär. Och ganska ointressant eftersom ondskan aldrig blir mer än ett alternativscenario till det verkliga Norrtäljes pågående drama med levande människor som befolkar klassiker som Roslagsbowling och Flygfyren.