Nina Björk lämnar inte kvar många stenar när hon går till attack mot det liberala bygget i sin nya bok "Om man älskar frihet". Eller är det kanske inledningen till en helt ny scen som vi bevittnar? Den i vilken det liberala nybygget monteras ned i sina teoretiska beståndsdelar. Välgjort är det i vilket fall. Nina Björk är beläst, analytisk och inte minst metodisk.
Liberalismen är en ideologi med individens frihet som grundläggande värde, och de liberala frihetslockelserna – marknadens konstanta tävling, drömmen om den sporrande meritokratin – är tveklöst saker som vi borde sätta oss ned och diskutera med eftertänksamhet. Kanske i någon paus när skräcken för klanvåld lämnar över sitt tolkningsföreträde?
Liberalismen som utopi, menar Nina Björk, har den segrade utopins alla nackdelar; inga hämningar får den längre att se sig om i skräck eller besinning, den rusar blint vidare och vet sedan länge inte vad den ska göra av sin totala seger. Så mycket accelererad frihet susar förbi medan samhälle efter samhälle sjunker ned i hel- och halvdiktatur. Samtidigt ställer klimatkrisen hela mänskligheten inför domedagsperspektivet. Allt detta medan liberaler rutinmässigt diskuterar lämpliga skattesänkningar. Eftersom det bästa samhället redan är på plats återstår bara att göra det mer kostnadseffektivt.
Dekonstruktionen av det liberala projektet delar sig i Nina Björks framställning i två: 1) en destruktion av upplysningen och 2) en återupprättad upplysning – det vill säga ett återuppförande av jämlikhetens och rättvisans tanke. Det är en minst 200-årig diskussion som Nina Björk vill aktualisera med sin bok: Hur blir min frihet inte din ofrihet, hur blir min rättighet inte ditt elände? Det är inte så att vänsterdebattören Nina Björk hatar liberaler – hon har bara förtvivlat svårt att älska deras självbelåtenhet.
Den mänskliga dualismen, den som pendlar mellan begär och omtanke, är kanske liberalismens motor och själva problem. Omtanken i form av socialliberalism är ju i dag närmast utrotad, den självdestruerande nyliberalismen har ställt sig över historien och därav hatet mot densamma. Och rent filosofiskt är det svårt att finna annat än stora svårigheter i vår förmåga till orättvisa och ojämlikhet. Som drivfjäder skapar viljan att utnyttja sina medmänniskor förstås betydligt fler problem än den löser. Klassamhället är uthärdligt endast när det är hårdkontrollerat, men friheten kräver att det släpps lös trots att alla vet att fattigdom bärs bäst i fördelad form. Ställ er frågan varför välfärdsstaten inte har råd med fungerande samhällsstruktur i det som kallas utanförskapsområden – och vad det betyder för brottslighet och våld just där.
Som vanligt vad gäller kritik av liberalismen är alternativet svagare antytt. Vad skulle vara en fungerande ersättare till liberalismen? På den fråga uppstår en besvärande tystnad i Nina Björks bok. Kapitalismens världshistoriska förmåga att skapa materiell rikedom och socialismens fiasko har lagt de flesta andra samhällsmodeller i skugga. Inte ens utsikten av människans totala kris tycks hämma marknadens våldsamma framfart, men den outtröttliga debattören Nina Björk framhärdar, välformulerat och skarpt i fortsatt diskussion – bortom dagspolitiken.