För dryga tiotalet år sedan, jag tror det var 2009, läste jag en recension skriven av en lyrisk Carl-Johan Malmborg. Den handlade om Håkan Andersons roman "Den vita väggen". Malmborgs entusiasm smittade av sig och jag lovade mig själv att läsa boken. Ett sådant där löfte man gör i stunden, och som sedan lagrar sig på andra tills det slutligen glöms bort. Så, detta innevarande år, bläddrade jag i katalogen för vårens nya böcker i ett väntrum och blev påmind: Just det, Håkan Anderson och "Siemensrullen". Nu var det dags.
Det är nämligen så här det går till i Andersons romaner. Människor passerar, namn nämns i det perifera, de försvinner för att sedan dyka upp med ny kraft. Ibland med sin egen röst men lika ofta berättade av någon annan. Spåren växlar ständigt men löper alla åt samma håll. Den berättade blir läsaren, och som läsare blir den berättade berättaren, medan den som ursprungligen var berättaren blir läsaren. Det märkliga är att det förefaller sig både naturligt och självklart att det förhåller sig på det sättet. Berättelsen är större än konstruktionen. Många har liknat Anderson vid en dirigent som med ett gåtfullt partitur får en orkesters alla instrument att spela en sällsam melodi med otaliga stämmor.
Carl-Johan Malmborg hade så rätt: Det är en ynnest att få vistas i Håkan Andersons romanuniversum. Dessutom finns en intertextualitet mellan författarens romaner. I "Siemensrullen" möter läsaren på nytt den gåtfulle Anton Karlgren men också filosofen Hermann Reiter och Constanza von Esslin, med nazismens tunga skugga över deras liv.
"Det måste ha ingått i ett mönster. Det var så jag redan då kände det. Att allting hängde ihop fast man inte alltid visste hur." Den som säger detta är Hilde, Hermanns ungdomskärlek. För ett kort ögonblick är världen intagande, tills Gestapo fängslar pappan tillsammans med Hilde och hennes bror. Hilde placeras i koncentrationslägret Uckermark. Det är där som hon skriver Siemensrullen – en fragmentarisk text skriven på pappersrullar till Siemens räkneapparater. Samma företag som använder sig av tvångsarbetare från lägret, där ett människoliv är förbrukningsmaterial. Texten på rullarna är ofullständig och kortfattad. Endast det nödvändigaste och mest smärtsamma kan sägas. Nu förvaras de i ett skrin på den grekiska ö där Hermann inväntar sitt slut. Hilde kommenterar sina egna rullar för Hermann i en mer detaljrik text.
På ett sätt liknar romanen en novellsamling med skilda berättelser där Siemensrullen bara är en av många. Men namn återvänder, händelser berättas ur ett annat perspektiv och ständigt återkommer samma mörker av nazismens förtryck som fortplantar sig likt ringar på vattnet. Som Hilde sa; allt hänger ihop men man vet inte hur. Konsten är mörkrets motkraft, litteraturen, musiken och Constanzas målningar. Håkan Anderson lockar in läsaren i en känsla av att tillhöra kulturens partisaner. En orkesterdirigent som får oss att tillsammans spela en trotsig marseljäs, nu när mörkret återvänder på nytt.
Länge brottas jag med frågan om vems berättelse detta är, vilket inte är lätt med Andersons många villospår. Detta är en berättelse om människan som kämpar mellan motstånd och underkastelse, om vreden som vägrar släppa taget om livet. Vattenringarna och trådarna är så många att de till slut söker sig in i läsarens eget liv. Gåtfullt, mystiskt – men så storslaget.