Biografi
Eva Franchell
En människa kan mördas men inte idéer – En biografi över Anna Lindh
Albert Bonniers förlag
Som enda kvinna talade Anna Lindh på den mördade statsministern Olof Palmes begravning 1986. Hon sa: "En människa kan mördas men inte idéer." Orden har nu blivit titel på vännen och pressekreteraren Eva Franchells biografi över Lindh. Hon såg den 46-åriga ministern, makan och mamman stickas ned på varuhuset NK i Stockholm en septemberdag 2003. Där och då förändrades Sveriges och socialdemokratins framtid.
Lindhs idéer, liv och politiska landskap behandlas, liksom de avgörande tidshändelserna. Dit hör den novemberdag 1985 då finansminister Kjell-Olof Feldt tryckte ned Olof Palme i en soffa och argumenterade för att lånemarknaden måste avregleras. "Gör som ni vill", sa Palme, "jag begriper ändå ingenting". Därmed var århundradets köpfest sanktionerad och svenskarna belånade sina bostäder för att kunna shoppa loss.
Anna Lindhs farfar var advokat, hennes var pappa konstnär och modern var lärare. Hon läste tidigt god litteratur, spelade fiol och fick därtill "ett mycket gott bordsskick". Samtidigt hade hon stor frihet. Hon gillade flärd. När hennes lyxiga trosor hängde på tork skämdes hennes proggiga föräldrar. Att hon senare i livet utsågs till Sveriges sämst klädda kvinna kan möjligtvis ha att göra med att hennes 15 år äldre make, politikern Bo Holmberg, köpte kläder åt henne, så att hon "såg ut som en liten tant".
Är sådana här bagateller värda att tas upp? Ja, det tycker jag. De ger liv åt människan bakom politikern. Däremot anser jag att Eva Franchell kunde ha låtit bli att mumla om Lindhs hemliga kärlek. Det inbjuder bara till ryktesspridning. Makens alkoholism, Lindhs ständiga oro för barnen men också hennes lust att synas och göra avtryck beskrivs utförligt i biografin. Hennes tydlighet som chef betonas. Gör en lista, läs på och sätt i gång! Det var hennes recept.
Anna Lindh gick med i SSU som tolvåring och blev senare ungdomsförbundets ordförande. I hennes socialdemokrati fick staten stå tillbaka för individens rätt att välja. När Eva Franchell skriver om allt detta blir hon tråkigare efter hand. Hon vill helt enkelt ha med för mycket. Men gudskelov kännetecknas bokens första hälft av den lätta livfullhet som ämnet förtjänar.
