Action
Titel: Wonder woman 1984
Premiär: 26 mars på HBO Nordic
I rollerna: Gal Gadot, Pedro Pascal, Chris Pine med flera
Regi: Patty Jenkins
Speltid: 151 min
Betyg: 1
Uppföljaren till den uppfriskande actionfilmen "Wonder woman" (2017) har skjutits upp gång på gång och hägrat med sitt löfte om en stor dos anspråkslös popcorndoftande underhållning. Till slut kom nyheten att DC Comics feministhjälte (även denna gång spelad av Gal Gadot) skulle få skina på HBO i stället för på bioduken. Men det finns ingen anledning att sörja IMAX-frånvaron vad gäller Patty Jenkins nya film – däremot finns gott om skäl att ifrågasätta dess existensberättigande.
Vi möter Diana Prince (jag vill inte ens kommentera filmens lama flashbackinledning i vilken hon som ung genomgår den tuffa amazonträningen) och hennes schamporeklamhår på USA:s nationalmuseum Smithsonian i Washington DC, där hon jobbar med att sköta om gamla artefakter. I sorgen efter sin förlorade kärlek Steve Trevor försöker hon hålla låg profil och gömma sig i det monotona arbetet. Men varken superhjältestyrkan eller de gyllene örnvingarna får ligga undangömda särskilt länge. Den blyga kollegan Barbara Minerva (Kristen Wiig) ställer till det rejält när hon, omedveten om dess enorma kraft, lånar ut en magisk kristall till den onde oljebaronen Max Lord (Pedro Pascal känd från "The mandalorian").
Filmen snabbspolar till det som vi alla har väntat på: det pastellfärgade löftet om att få återvända till det ljuva Madonna- och moonboots-decenniet. Men i stället för en axelvaddsuppgradering av Diana Princes garderob och hennes superhjältepersona Wonder womans skimrande rustning får man som 1980-talsnostalgiker en riktig käftsmäll: filmen lunkar ignorant förbi tidens glammiga estetik, oförglömliga musik och skimrande glamour. Varenda bildruta lyser av brist på kärlek till genren och avsaknad av skådespelarkarisma. All tillstymmelse till själfull superhjälteaction saknas.
"Wonder woman 1984" är en film med grandiosa visioner, som en efter en skjuts i sank till tonerna av Hans Zimmers malplacerade krigsfilmsmusik. Replikerna är humorlösa, skådespelarna vilsna, charmbefriade och B-filmsfula, och slagsmålsscenerna påminner – på sin höjd – om SVT:s samhällsprogram "Agenda" gästat av en livstrött Stefan Löfven och en utbränd Jimmie Åkesson. Filmen är två och en halv timme av pina, patos och plattityder.