"Parallella mödrar" saknar avgörande kryddor

Pedro Almodóvars nya såpopera kommer inte i närheten av hans tidigare ikoniska mammaskildringar.

Förstföderskorna Ana (Milena Smit) och Janis (Penélope Cruz) blir goda vänner när de möts på en förlossningsavdelning.

Förstföderskorna Ana (Milena Smit) och Janis (Penélope Cruz) blir goda vänner när de möts på en förlossningsavdelning.

Foto: Scanbox Entertainment

Recension2022-02-04 06:55
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: Parallella mödrar

Visas på: Bio

I rollerna: Penélope Cruz, Milena Smit, Aitana Sánchez-Gijón

Regi: Pedro Almodóvar

Speltid: 120 min

Betyg: 3


Den spanske regissören Pedro Almodóvar är besatt av att dissekera och hylla modersgestalter på film. Med sin för 20 år sedan bortgångna mor Francisca Caballero i salig åminnelse har han skapat en hel katalog av starka och stolta, men framför allt varma, mänskliga och felbara mödrar.

"Parallella mödrar" är inget undantag, men denna gång förirrar han sig bland DNA-tester, sentimentalitet och trassel med föräldraskapsbevis. Berättelsen om tre kvinnor vars flyktiga möte på en förlossningsavdelning påverkar deras liv för evigt knyts samman med Spaniens vita terror-trauma, vilket ger filmen politisk tyngd, men de båda spåren samexisterar inte och resultatet känns smetigt och krystat.



Det gemensamma för Janis, Ana och Teresa – gestaltade av trion Penélope Cruz, Milena Smit och Aitana Sánchez-Gijón – är att de avviker från etablerade moderskapsideal. Fotografen och journalisten Janis (Cruz, som har kallat den för sin mest utmanande roll) närmar sig 40 år och har en relation med en gift man som gör henne gravid. På förlossningsavdelningen stiftar Janis bekantskap med tonåriga Ana (briljant Smit), som är hennes raka motsats. Deras döttrar föds samma dag och de nyblivna mammorna tillbringar mycket tid ihop och lovar varandra att hålla kontakten. Med i bilden finns också Anas mor, skådespelaren Teresa (Sánchez-Gijón) som knappast jublar över utsikten att få passa barn och bli kallad mormor.

Liksom i regissörens andra ikoniska mammaskildringar – "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott", "Allt om min mamma" och "Köttets lustar" – blandas passion med förtvivlan och såpoperaestetik går i närkamp med vardagsskräck, ackompanjerat av Alberto Iglesias kusliga thrillermusik. Men när den makalösa almodóvarska musan Rossy de Palma gör entré blir det uppenbart att den nya filmen saknar de tidigares intensitet och humor, vilket hade krävts för att rättfärdiga detta pretentiösa och biologibesatta manus.

Vore de parallella mödrarnas öden lika engagerande och intressanta som berättelsens politiska budskap skulle filmen ha kunnat bli ett oförglömligt mästerverk. I stället liknar den ett recept på en Pedro Almodóvar-film, förvisso med huvudingredienserna på plats, men helt utan avgörande kryddor.