Kärleksförklaring till regissören som valp

Drama

Titel: Belfast

Visas på: Bio

I rollerna: Jude Hill, Caitriona Balfe, Judi Dench

Regi: Kenneth Branagh

Speltid: 97 min

Betyg: 3

När den nordirländska huvudstaden Belfast omnämns är det inte C. S. Lewis och Van Morrisons födelseort, textilindustrier eller varvet där fartyget Titanic byggdes som man först kommer att tänka på. Snarare tänker man på en etniskt delad stad som under det senaste seklet har präglats av spänningar mellan den protestantiska befolkningen och den katolska minoriteten. Den brittiske regissören och skådespelaren Kenneth Branagh har gett sig i kast med att göra en personlig film om sin egen Belfast-uppväxt under den stormiga tid på 1960-talet när en våldsvåg svepte över staden. Resultatet – en kärleksförklaring till regissörens unga jag – är melodramatisk nostalgiporr i svartvitt som lajvar amerikansk 1960-talsfilm.

Året är 1969 och nioåringen Buddy (charmerande nykomlingen Jude Hill) lever arbetarbarnsliv i en idyllisk del av Belfast där barnen spelar boll på gatorna och alla hälsar glatt och käckt på varandra. Den blonda gossen hör i förbifarten om "The troubles" och bevittnar det eskalerande våldet på gatorna men är huvudsakligen upptagen av barndomens engagerande dramatik och bus, sin första förälskelse och familjelivet med det bildsköna föräldraparet "Ma" (Caitriona Balfe) och frånvarande "Pa" (Jamie Dornan) som jobbar i England, samt farföräldrarna "Granny" (fenomenal Judi Dench) och "Pop" (Ciarán Hinds). När konflikten mer och mer börjar sippra in i familjens liv överväger de att flytta till England, vilket sätter Buddys trygga och oskuldsfulla barndom på prov.

Problemet med Kenneth Branaghs film är att Belfasts gator, karaktärerna, de stiliserade konflikterna och patosfyllda scenerna till Van Morrisons musik känns oerhört konstlade. Haris Zambarloukos foto är förvisso spektakulärt men det förstärker bara känslan av att tvingas rulla runt i Branaghs brutala sentimentalitet som romantiserar den blodiga tiden. De grepp som delvis funkade i den polska filmen "Cold war" och den mexikanska "Roma" – svartvita nostalgiska halvbiografiska 2010-talssyskon till Belfast – är numera så överexploaterade att jag undrar om det finns någon som helst näring kvar att hämta ur dylika förklädda det var bättre förr-försköningar.