Thriller
Titel: Last night in Soho
Visas på: Bio
I rollerna: Thomasin Harcourt McKenzie, Anya Taylor-Joy, Matt Smith
Regi: Edgar Wright
Speltid: 116 min
Betyg: 3
Visst är det farligt att romantisera det förflutna. För småstadstjejen Eloise (Thomasin Harcourt McKenzie) är 1960-talets London både en inspirationskälla och en trygg tillflyktsort. Men när Eloise flyttar till London för att utbilda sig till designer får hennes fantasier plötsligt liv.
Varje kväll när Eloise somnar i sitt lilla hyresrum, vaknar hon som en sorts skugga till Sandie (Anya Taylor-Joy), en extravagant sångerska i just sextiotalets Soho. De är till en början varandras motsatser. Eloise är skör, udda i sina hemmagjorda kläder och osäker i storstadsmiljön. Sandie är självsäkerheten personifierad, söker djärvt upp nattklubbsägare och presenterar sig som nästa stora stjärna. Hennes liv är som taget ur en gammal film, komplett med musik, dans, vackra kläder och mystiska män. Men att leva genom Sandie varje natt vänder plötsligt och blir till en mardröm. Managern Jack (Matt Smith) snärjer Sandie och leder henne rätt in i prostitution. Och den värld som verkade så sprakande av liv och kreativitet ser mer och mer ut som en lögn som dolde fruktansvärda förhållanden för kvinnor.
Det ska sägas att "Last night in Soho" handlar om många olika saker på samma gång. Det finns ett element av allvar, både kring psykisk ohälsa och sexuellt våld. Samtidigt tittar humorn fram i tid och otid på ett ganska charmigt sätt. Det är dessutom en thriller, och allt som oftast en fullfjädrad show med ett riktigt bra soundtrack. Man frossar i nostalgi, följer det förhäxande mysteriet Sandie, och så får man en gullig kärlekshistoria på köpet. Regissören Edgar Wright ("Scott Pilgrim vs the world", "Shaun of the dead") har verkligen velat maxa.
Om man undersöker detaljerna är det mycket som inte håller, och som helhet blir "Last night in Soho" en märklig blandning. Men filmen rör sig som en magiker, vars händer vrider och vänder sig så snabbt att man inte lägger märke till de små men fullt synliga trådarna. Visst är det tramsigt med spökhuset och den onda hallicken, och aningen smaklöst att ta sig an så tunga teman med sådan lätthet. Men ibland är det befriande med en film som inte tar sig själv på för stort allvar. Här har man gått all in för att underhålla, och det lyckas man med.
