Magisk realism i Paris förorter

Franska filmen "Gagarine" är en finstämd skildring av kärleken till ett brutalistiskt betongkomplex.

Socialrealism med magiska inslag möter en finurlig pysselestetik i fantasifulla "Gagarine".

Socialrealism med magiska inslag möter en finurlig pysselestetik i fantasifulla "Gagarine".

Foto: Folkets Bio

Recension2021-08-27 06:45
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: Gagarine

Visa på: Bio

I rollerna: Alséni Bathily, Lyna Khoudri, Jamil McCraven

Regi: Fanny Liatard, Jérémy Trouilh

Speltid: 95 min

Betyg: 3

Bostadskomplexet Gagarine i Paris döptes efter Jurij Gagarin – den första människan i rymden – och var hem åt tusentals människor till dess att det revs häromåret. I filmen med samma namn delar huvudpersonen förnamn såväl som en fascination för rymden med den sovjetiske kosmonauten. Den ensamlevande tonåringen Youri (Alséni Bathily) har så totalt börjat identifiera sig med sitt höghus att han fortsätter att leva där även efter att rivningsprocessen har satt i gång. I sina drömmars ruiner börjar han en omvandling av byggnaden till ett imaginärt rymdskepp.

"Gagarine" blandar en rad olika stilar i en berättelse där socialrealism med magiska inslag möter en finurlig pysselestetik à la Michel Gondry. Dessutom avhandlas uppväxtskildringens obligatoriska teman kring trassliga föräldrarelationer och den första förälskelsen. Filmen är bräddfylld av storslagna ögonblick som strävar mot det sublima. Problemet är att det går för fort och blir för mycket, så att de många fantasifulla utsvävningarna inte riktigt bottnar i gestaltningen.

Att låta rivningen av området i så hög grad influera handlingen är ett intressant grepp, även om resultatet hade blivit mer spännande i en annan form än den renodlat fiktiva. Med rätt ställda förväntningar är "Gagarine" dock en finstämd skildring av hur brutalistiska betongkomplex kan kanalisera ömma känslor.