Lars Norén gör det, Ulf Lundell gör det. Nu har även konstnären Marianne Lindberg De Geer gjort det: valt att skriva en privat dagbok avsedd för publicering. Redan där ligger förstås ett dilemma – för hur privat är den då att skriva, och hur intressant blir den för en publik att läsa? Möjligen är frågeställningen naiv. Utan att ha läst någon av ovan nämnda herrars dagliga noteringar, vill jag ändå påstå att själva genren är en aning förrädisk.
Det ska sägas redan nu att "Tvära kast" är en ojämn historia. Sina förtjänster har den främst inom tre områden: livet under coronapandemin, livet som åldrande och livet som kulturarbetare. Det är när författaren lyckas få till en sammansmältning av samtliga dessa tre aspekter i sitt liv som hennes text blir angelägen.
Boken börjar den tionde januari 2020, när livet på Södermalm i Stockholm fortfarande rullar på ungefär som vanligt och Lindberg De Geer råkar träffa på Lars Norén vid Zinkensdamm. De bestämmer sig för att äta lunch tillsammans någon dag, en lunch som sedan hägrar genom hela boken. Boken slutar den tredje oktober, när maken Carl Johan ligger sjuk hemma i lägenheten och Marianne isklart inser vilket självbedrägeri det har varit när hon tidigare intalat sig att hon skulle klara sig utmärkt utan honom. Däremellan ligger en lång, tung coronavår, en sommar med viss lättnad och en begynnande höst.
Pandemin som vi nu alla genomlever har en förmåga att ställa allting som skaver på sin spets; att göra allting tydligare. För Sveriges del har det främst gällt bristen på civil katastrofberedskap och bristerna inom äldreomsorgen. Det senare uppmärksammar Marianne Lindberg De Geer först nästan halvvägs in i boken. Dessförinnan rör sig handlingen mest inne i den egna karantänsbubblan – livet på nätet, arbetet och kollegor i Stockholms kulturkretsar.
Men så småningom tränger sig ångesten närmare, liksom smärtan i att inte längre få krama älskade barn och barnbarn samt den ekonomiska pressen när teateruppsättningar och bokutgivningar skjuts upp. Ständigt närvarande är oron för hälsan. För författaren själv, 74 år gammal, kämpande med sviterna efter cancerbehandling – och för Carl Johan, 82 år. I skildringen av den oron blir boken allmänmänsklig och berörande. I gestaltningen av åldrandet, hur avstånden och avskeden i coronans tid blir förebud om de slutgiltiga, kan många av oss som inte längre är unga känna igen oss.
Marianne Lindberg De Geer kommenterar kulturdebatten med ofta kritisk röst, från sin position som feminist och vänster. Hon nämner namn, ganska många, och jo, ett och annat avslöjar hon också. Särskilt mot slutet av boken låter hon efterdebatten kring metoo ta stor plats. Ändå blir jag av och till ganska trött under läsningen. Jag förstår att en dagbok måste innehålla en stor del självreflektion. Men när blir självreflektionen till navelskåderi? Och – var är alla "vanliga" människor, alla de som inte skriver, målar eller regisserar utan försörjer sig som kassörskor eller undersköterskor eller byggjobbare? De finns liksom inte i Lindberg De Geers värld, och det skaver. En annan, språklig, sak som stör mig är den ständiga sammanblandningen av "de" och "dem". Boken hade utan tvivel vunnit på att redigeras hårdare och kortas ned. De många referaten av fotbollsmatcher på teve, för att ta ett exempel, tillför knappast något nämnvärt.