Drama
Titel: Costa Brava, Libanon
Visas på: Bio
I rollerna: Yumna Marwan, Saleh Bakri, Nadine Labaki
Regi: Mounia Akl
Speltid: 106 min
Betyg: 3
Walid är patriarken som i en lantlig idyll är omgiven av kvinnor: hans hustru, artisten Souraya, men även hans tonårsdotter, hans yngsta dotter och en gammal lungsjuk mamma behöver tas om hand. Det är en familj med mycket kärlek och med hjärtat till vänster, men vars tillvaro snart kastas omkull. Libanon går igenom en sophanteringskris och lösningen kommer i form av en man i kostym och falskt leende som dyker upp på familjens tomt. Han förklarar att en ny modern soptipp planeras precis utanför deras hus.
Även om den tragiska explosionen i Beirut 2020 är för aktuell för att ha skildrats särskilt mycket i populärkulturen verkar det som om vi har sett samma premiss i en annan film. Exempelvis i Jan Lööfs "Skrot-Nisse" när affärsmannen Ture Björkman förklarar att han köpt marken och att skrotgården ska rivas.
Marken är köpt och bygget ska påbörjas omedelbart. Familjen försöker hitta olika strategier för att överleva det växande sopberget. Ska de flytta från den oas som de har skapat? Eller ska de kämpa med en stämning för att kunna stanna kvar? Den psykiska stressens påverkan på familjedynamiken och föräldrarnas relation skildras trovärdigt av en duktig skådespelarensemble. Särskilt de yngre skådespelarna briljerar i situationer som kräver en mogen tillgång till ett eget känsloregister.
"Costa Brava, Libanon" är samhällskritisk – men inte plakatpolitisk. Den må vara något förutsägbar, undantaget vissa oväntade möten och alltmer suddiga linjer i relationen mellan familjen och byggbolaget, som när den 17-åriga tonårsdottern förälskar sig i en av byggherrarna. Men den regidebuterande Mounia Akls berättelse blir likväl ett intressant relationsdrama där mycket av de giftiga konflikter som redan finns inom familjen blir förstärkta av den nya krisen. Ett privat helvete är priset som den lilla människan betalar för att slåss mot ett korrupt system, tycks vara en del av sensmoralen.
Men det finns till slut också en glimt av hopp i de (otaliga) tragedier som den utsatta familjen genomlider. Deras liv förändras i grunden av soptippen och därför finns inget lyckligt Hollywood-slut att hämta. Snarare erbjuds publiken en pragmatisk visdom om hur man lär sig att gå vidare trots alla orättvisor.
