"Skuggspel" handlar om tre personers vÀnskap, hatkÀrlek och ömsesidiga beroende. Trion bestÄr av Henry Irving och Ellen Terry, berömda skÄdespelare i det sena 1800-talets London, samt av en halvt misslyckad kamrer och teaterkritiker vid namn Bram Stoker. Ingen vet att hans berömmelse kommer att vÀxa förbi de andras, och lÄngt in i framtiden, tack vare den romanen som han publicerar 1897: "Dracula". Historien kan lÄta osannolik, men faktum Àr att de tre har samarbetat i verkligheten. Irving vÀrvade Terry till sin teater The Lyceum, och gjorde Stoker till direktör.
Det finns ytterligare en huvudperson, och det Àr den roman som Stoker kommer att skriva. Bit för bit lÄter den irlÀndske författaren Joseph O'Connor sin landsman göra de erfarenheter som kommer att förenas i hans fantasi. Stoker trÀffar en insektsÀtande man pÄ ett sinnessjukhus. Han drömmer symboliska, framÄtsyftande drömmar, vars innebörd Àr uppenbar för lÀsaren. SjÀlv tÀnker han bara: "Borde inte druckit whisky efter champagnen."
Den inbundne Stoker attraheras av Irving â lynnig, dominant, manipulativ, grandios och alltid elegant klĂ€dd. Du kan sĂ€kert gissa vem som stĂ„tt modell för Draculas personlighet. Likheten mellan skĂ„despeleri och vampyrism pekas ut för lĂ€saren. "SkĂ„despelare", sĂ€ger Irving, "Ă€r varken levande eller döda."
"Dracula", som först hade titeln "Den odöde", blir ingen omedelbar succé. Irving har inga höga tankar om Stokers litterÀra ambitioner. Vad heter din senaste bok, frÄgar han, och fnyser sedan Ät svaret: "Den olÀste, skulle jag snarare tro." Joseph O'Connor sÀtter eld pÄ teaterns kostymförrÄd för att skapa lite avslutande dramatik, dÀrefter följer nÄgra kraftlösa kapitel innan han sÀtter punkt, som om han ville visa att personerna har levt för lÀnge.
Trion kÀmpar med sin teater medan Jack the Ripper hÀrjar. Oscar Wilde gör ett besök pÄ Lyceum, lika farligt vitsig som förvÀntat. Ingredienserna lÄter lovande, ÀndÄ pÄminner "Skuggspel" om en konventionell kostymfilm dÀr varje omsorgsfullt nedsmutsad detalj visas upp i insisterande, dramatiska nÀrbilder, samtidigt som helheten blir mÀrkvÀrdigt stum.
O'Connor tycker om att skriva sÄ att lÀsaren mÀrker hur mycket han har anstrÀngt sina författarmuskler. Ska han beskriva ett Änglok, dÄ "vrÄlar det glödheta svarta vidundret fram". Hans miljöskildringar blir ofta bara en upprÀkning av substantiv; det Àr som att lÀsa en inköpslista frÄn en scenograf som har fÄtt bestÀllningen "Londongata, 1890-tal". NÀr Terry blir sjuk av dÄliga ostron Àr hon "rasande, brinnande, grÄtande, spyende, vrÄlande".
"Skuggspel" innehĂ„ller flera utmĂ€rkt ironiska replikskiften, men dĂ€r finns ocksĂ„ en djupare ironi, som Joseph O'Connor inte Ă€r medveten om. NĂ€r han lĂ„ter Terry beskriva den sorts skĂ„despeleri som hon avskyr sĂ€tter hon ocksĂ„ ord pĂ„ vad som kĂ€nnetecknar hans egen litterĂ€ra stil. Hon vill inte se skĂ„despelare som anstrĂ€nger sig pĂ„ scen; dĂ„ syns bara skĂ„despelaren â inte rollen. Hon vill ha skĂ„despelare som förvandlas till personen de gestaltar. Dit nĂ„r man inte om man skriver "han blev grön som en flĂ€skpaj som blivit för gammal".
Att O'Connor kan bÀttre visar han i ett par scener dÀr en död kvinna iakttar Stoker medan han skriver. Hon har blivit identisk med det vindsrum dÀr han sitter och diktar, eller snarare med tomheten i rummet. Hon söker kontakt, men Stoker mÀrker inget mer Àn att nÄgra vattendroppar faller.