Humanistisk fest för romanälskare

Det är mycket som överraskar med Lydia Sandgrens roman "Samlade verk". Mest förbluffande är det faktum att det är en debutroman. Tonen och anslaget är säkert. Aktörerna är verkliga och tydliga utan att för ett ögonblick bli karikatyrer. Här finns även ett psykologiskt djup som navigerar mellan realism, sorg, övergivenhet, satir och varm humor. 

"Samlade verk" är en roman på 700 sidor – där orden mellan raderna bjuder på lika många sidor. En humanistisk fest där konsten, filosofin, litteraturen, historian och psykologin driver berättelsens gestalter mot framgång och nederlag.

Romanen kretsar kring en vänskapshistoria med drag av "En förlorad värld". Berättelsen rör sig mellan nu och då. Tre vänner från studietiden i Göteborg växer samman och isär. Konstnären Gustav, som efter studier på Valand gör en lysande karriär, är snäll, socialt vilsen och tilltagande alkoholiserad. Martin, filosofistuderande med drömmen om att bli författare, som slutar som medioker bokförläggare med lådor fulla av oavslutade manuskript. Och så Cecilia som briljerar och spänner över alla områden, ambitiös och målmedveten men också skör. Uppvuxen i Etiopien där pappan arbetade som läkare för en biståndsorganisation, men uppryckt ur sin värld då familjen återvänder till Sverige.

Cecilia gifter sig med Martin. Hennes framgång kastar skugga över Martins oförmåga att slutföra sina projekt och väcker hans avund. När Cecilia en dag försvinner och lämnar allt försätter hon både Martin och Gustav i vilsenhet. Hon överger även sina barn Rakel och Elis. Berättelsen följer den psykologistuderande Rakel, som vid ett lektörsuppdrag för pappas bokförlag möter spår av sin mamma i den tyska roman hon ska granska. Sandgren ger läsaren möjlighet att ställa sig frågan vems berättelse detta egentligen är. Svaren kan skifta då hon kommer dem alla nära.

Martin är den som mest famlar kring sin identitet, samtidigt som han lämnas ensam med blöjbyten, matkassar, egenföretagande och läxläsning. I boken finns återkommande utdrag ur en intervju med Martin, där frågan ställs om vad som utmärker en bra författare. Martin svarar beskäftigt på det han själv aldrig kunnat uppnå. 

Hans förebild är den fiktive författare William Wallace. Är det en slump att Wallace är namne med den skotske frihetskämpen vars först framgångsrika revolt slutade i nederlag och död? Inget blir som man hoppas.

Berättelsen söker sig hela tiden mot Cecilia. Vad fick henne att lämna allt, och vart tog hon egentligen vägen? Rakels eftersökningar växer mot slutet till en thriller, utan annat brott än att vi alla är människor med brist och storhet. Det är svårt att lägga från sig boken och den kostade mig mot slutet en sömnlös natt, vilket är ett billigt pris för denna roman. 

Därtill kommer språket som är underfundigt och fyllt av metaforer och varm cynism. Enstaka meningar har ett förtätat innehåll som jag skulle behöva flera sidor för att förklara. Sandgren plockar ofta hem ett stycke i boken med en träffsäker kommentar. Hon vandrar tryggt mellan olika tider, vilket gör läsningen till ett pussel där nya bitar ständigt faller på plats.

Egentligen är allt mycket sorgligt i denna vackra och studentikosa roman. Men som Karen Blixen en gång sa: "Allt lidande kan bli buret om det finner sin plats i en berättelse." "Samlade verk" är något av det bästa jag läst på riktigt länge.