"Världen är ett utbrett lidande." Så inleder Michel Houellebecq "Hålla sig vid liv", en essä som på några få sidor lyckas med konststycket att tillintetgöra alla tankar på en lycklig tillvaro och ändå ha en rogivande, nästan upplyftande effekt på läsaren. När texten skrevs i början av nittiotalet var Houellebecq en relativt okänd poet; han arbetade som tekniker för det franska parlamentet, tvivlade på sin framtid och led av svåra depressioner. Under ett år tycktes allting lossna. Houellebecq gav ut sin första diktsamling, en bok om H.P. Lovecraft och så "Hålla sig vid liv", beskrivningen av hans metod, som tillsammans med essän "I Schopenhauers närvaro" nu utkommer i Kennet Klemets och Mats Lefflers översättningar.
De två skrifterna ansluter var för sig till en viktig tanke hos Houellebecq, i sin tur lånad från Schopenhauer: att naturen består av smärta och att denna smärta är som starkast hos människan. Att leva i världen blir en kamp för att överleva trots smärtan, och för den tänkte diktare som "Hålla sig vid liv" riktar sig till bör man, enligt Houellebecq, dra fullständig nytta av lidandet i sitt skrivande. Det är i samklang med lidandet, inte i kamp mot det, som lyriken blir till.
Självmord är exempelvis en dålig idé eftersom den döde inte längre kan skriva: "Föreställ er att Baudelaire skulle ha lyckats med sitt självmordsförsök vid tjugofyra års ålder." Receptet är därför: förvänta dig inte lycka, vänj er av på tanken att leva, och skriv.
Deprimerande? Jo då, men när Houellebecq i sina aforismer steg för steg redovisar tillvarons grundläggande hopplöshet framkallar han också ett slags melankoliskt lugn. Man ger helt enkelt upp lite grann, och den som gett upp är ju mindre sårbar än den som hoppas. Houellebecqs poet är någon som förlikat sig med sin olycka och därför kan tillåta sig att vara synnerligen skarp. "Varje samhälle har sina svagheter, sina ömma punkter. Sätt fingret mot såret och tryck hårt", skriver han – två korta meningarna som ringar in essensen i hans författarskap.
Den andra essän tillägnas alltså Arthur Schopenhauer, vägvisaren och själva grundstenen i Houellebecqs tankebygge. Det första mötet mellan författaren och den tyske filosofen beskrivs som livsavgörande: från en minut till en annan har den unge Houellebecqs liv tagit en ny och oväntad riktning. Efter att ha letat i två veckor hittar han "Världen som vilja och föreställning", som tillsammans med "Aforismer i levnadsvishet" är de verk som hanteras i "I Schopenhauers närvaro". Här finner Houellebecq en själsfrände, någon som delar hans pessimistiska syn på moralsystem baserade på förnuftet och som samtidigt upphöjer poesins betydelse.
Som litteraturvetaren Agathe Novak-Lechevalier skriver i sitt förord är det kärlek vid första ögonkastet, men också revolution. Houellebecq får en dyster stjärna att följa genom natten. I romanerna ser man spår av mötet – essän gläntar på locket till ett kreativt uppvaknande och kan kanske bäst läsas som ett försök att beskriva den processen, snarare än som en hyllning till Schopenhauer.
Ja, Houellebecqs essäer lämnar oefterhärmliga intryck. Att de trots all pessimism blir så levande beror förstås på att de är skrivna av någon som är i ett djupt passionerat förhållande med litteraturen. Eller för att formulera det lite annorlunda: en människa förälskad i sin upptäckt av förälskelsens omöjlighet.