När jag hösten 2018 skulle ge ut en reviderad upplaga av en bok hörde förlaget av sig med en anmärkning: "Du har med två citat av Horace Engdahl från den tidigare upplagan, de måste strykas i den nya. Hans namn får inte finnas med i nästa upplaga." Det var två fina och tänkvärda citat, ett från Engdahls författarskap och ett från radioprogrammet "Allvarligt talat", där han gav råd till en kvinna som känt sig utsatt för vänners skitprat.
Att jag gick med på kravet har efteråt fyllt mig med en namnlös skam, och jag har sedan dess inte kunnat befria mig från självbilden av att vara en naiv pojke som langat böcker till något av världshistoriens många bokbål. I sin nya bok "Op. 101" skriver Engdahl själv: "Om man hamnar under misstanke att tänka fel i känsliga samhällsfrågor eller är vän med fel personer, kan man räkna med att ens möjlighet att göra sig hörd på samma villkor som meningsmotståndarna begränsas med öppna och dolda medel, tills endast irreguljära och ringaktade kommunikationskanaler återstår."
"Op. 101" är en bok skriven av en författare i ofrivillig exil. Ovidius, Yehuda Halevi och Pablo Neruda – många har varit där förut. För Horace Engdahl är exilens plats Göteborg, men det kunde ha varit vilken plats som helst i Europa. I Göteborg finns lättnaden i att få vara anonym, förundran över det hat som man inte vill acceptera och än mindre kan förstå, och kanske ändå en längtan efter sammanhang.
Det måste ändå sägas att "Op. 101" inte är en försvarskrift eller kamp för återupprättelse. Den saknar drag av apologetik och är snarare en vemodig betraktelse över vad det blev av allt. Självkritiken kan tyckas vara sparsmakad; Engdahl säger om sig själv i andra person att "du [...] kanske undsluppit dig några uttalanden när självkontrollen brustit". I stället finns där en sorgesam ton. Engdahl sörjer förlusten av sin mildhet och sitt goda humör. En känsla av avsmak infinner sig, även inför det egna författarskapet, och han förundras över en samtid som i ett ögonblicks verk kan tala med en så unison ton.
Det är lätt att se "Op. 101" i ljuset av krisen i Svenska Akademien. Men perspektiven är vidare än så. Jag läser den snarare som en ökenvandring, där den som mister sitt liv kanske ska finna det. I stunder kan Horace Engdahl ändå tala sig tillbaka till sitt goda humör, kärnfulla aforismer och lärda exkursioner i litteraturen. Jag kan tänka mig att många kulturskribenter kommer att uppröras över att mobbningsoffret inte ligger still på marken och underdånigt tar emot fler sparkar. Engdahl väljer att ignorera dem med en viss paradoxal uppmärksamhet och pekar i stället på att konsten, musiken och litteraturen är själva tolkningsnycklarna till vad livet egentligen handlar om.
De avslutande avsnitten om Bachs "Matteuspassionen" (delvis tidigare publicerad i Svenska Dagbladet) och Beethovens "Pianosonat op. 101" är magnifika, som vecklade Engdahl här ut en hemlig ålderdomlig karta över livets komplexa färdväg. Engdahl skriver inte bara om sig själv, han skriver om vad det är att vara människa, en verklig människa i all sin brist och storhet. Om alla människors rädsla och sårbarhet, om att drabbas av skammen att stå utanför – och hur man överlever den.
Jag märker hur mycket jag har saknat Engdahl i kulturdebatten, som tröstande röst i radion och som kvicktänkt berättare, alltid med en humanistisk ton som saknar vanlig blygsel. Det är här han hör hemma.