Hjalmar Gullberg skapade på 1930-talet med "Kyssande vind" en lyrikens schlager som läsarna lärde sig utantill och citerade. Diktens berättelse om otrohet och kärlek "i syrenernas tid / och gullregnens månad" ligger pekoralet farligt nära. Samtidigt slits man i stycken av dess poetiska sprängkraft. Däri ligger Gullbergs magi; han vet hur man förenar det banala med det extatiska.
Vilket liv de bär på, dikterna i samlingsvolymen "Dikter", som rymmer alla Gullbergs tio diktsamlingar. För det är sant som Lotta Olsson skriver i sitt förord: Gullbergs syrener och gullregn fortsätter att blomma "i hans diktnings eviga maj". Fast på en punkt håller jag inte med Olsson, nämligen när hon säger att valet av rimord "spelar förvånansvärt liten roll". Efter att ha läst de hundratals poemen i "Dikter", känner jag hur avgörande de där rimmade slutorden är. Det är som hade de hullingar som biter sig fast i själ och minne. Den fria versen, som länge totalt dominerat, har fått åtminstone mig att glömma hur verkningsfullt rim och rytm och utsökt versbindning kan vara hos en mästare.
Döden och evigheten är liksom erotiken och kärleken återkommande motiv hos Hjalmar Gullberg. Likaså är antiken ständigt närvarande. Men också individens personliga ansvar går ofta i dagen. I dikten "Här sjunger jag om död och evighet" skriver Gullberg: "Ty vet att när vid dödens infartsport / du naken och allena ställer dig, / är frågan ej vad ditt parti har gjort. / Det gäller dig."
Men mest av allt upptas diktaren av religionen och det där lilla barnet i Betlehem och hur det vågar födas och födas igen i en värld där Herodes och Hitler tar makten. I "Aftonsång" beskriver Gullberg underbart en vardagskväll då allt stillnat bland människorna medan den outgrundlige står över dem, glansfull och grym: "Nu vilar hela jorden. / Tom hänger barnets gunga / [...] / Han som allena äger / allt, sjöarna och landen, / står hög i skyn och väger / vår jord i handen. / En krans av stjärnor slingrar / kring hans gestalt sitt ljus. / Men på hans fingrar / är blod och grus."
Hjalmar Gullberg växte upp i ett fosterhem i Malmö, studerade i Lund, blev chef på Radioteatern och efterträdde Selma Lagerlöf i Svenska Akademien. Hans poesi rör sig mellan motsatserna: skämttidningsvers och högstämd lyrik. Han var språkvirtuos också som översättare, men den sidan av hans verksamhet berörs inte i "Dikter". Jag vill ändå nämna att hans tolkningar av den chilenska poeten och Nobelpristagaren Gabriela Mistral ibland anses överglänsa originalen.
Så förstummades Gullberg av en förlamningssjukdom. Hans sista diktsamling, "Ögon, läppar" (1959), tillkom med hjälp av Greta Thott, kvinnan vid Yddingesjöns strand, hos vilken han slutligen begravde sin själ. En julidag 1961 gick han ner i vattnet för att dö. I en av samlingens dikter förebådar han sitt självmord med ord om "en belevad gäst / som vet när han ska säga tack och gå".
Vilken chans nya läsare nu får när Hjalmar Gullbergs dikter ges ut igen! Han var en av lyrikens jättar under 1900-talet. Själv prioriterade han mot slutet annat än poesi. Så här diktade han till en yngling med författardrömmar: "Ni är en frisk ung man. / Till henne Ni har kär / ska Ni gå med Er konflikt. / Hon har lösningen. Skriv opp: / en doft av hägg och kropp / mot kropp – allt annat är / lögn och förbannad dikt."