Roman
Katarina Frostenson
F – En färd
Bokförlaget Polaris
När jaget drabbas av motgångar för stora att härbärgeras flyttas skulden till yttre omständigheter, annars faller världen samman. Så är det för Donald Trump, där en förlust bara kan förstås som ett utfall av fusk. Så är det även för Katarina Frostenson, vars idealisering av maken (kulturprofilen) är sådan att det som har drabbat honom måste ha andra orsaker än hans beteende. Berättelsen hon antydde i "K" djupnar i nya "F": avundsjuka kvinnor har vittnat för en framgångstörstande journalist. Medierna har format folkets anklagelse. Rättsväsendet har böjt sig under mediernas tyngd.
"F" är en höglitterär projektion – en stundtals sympatisk förnekelseakt skriven av en författare vars psykologiska försvar står i perfekt samklang med hennes lyriska förmåga. Paris! Stockholms tomma gator! Anstalten på Hisingen! Texten är kontrollerad och inkännande, inget faller samman under Frostensons penna, jaget förblir oantastligt, vyerna från hennes horisont förblir vackra. Ibland drar den sig samman till irriterade tirader över medierna, Svenska Akademien och dess ständiga sekreterare (Sara Danius) som på något sätt är ute efter att störta henne. Sammansvärjningen blir glasklar i sitt modus operandi.
Frostenson är inte politiker och litteraturen kan inte drabbas av konstitutionella kriser. Men visst är det ändå märkligt, ja, nästan oerhört, att se hur hon gör stoft av vittnesmål, aska av andras sanning, och att hon finner den så bördig.