Drama
Titel: Ammonite
Premiär: 19 mars på bio
I rollerna: Kate Winslet, Saoirse Ronan, Gemma Jones
Regi: Francis Lee
Speltid: 120 min
Betyg: 3
Det är 1800-tal vid en vindpinad kust. En yrkeskvinna och en borgarfru är utlämnade åt varandras sällskap och flammande passion tar snart vid. Om upplägget låter bekant är det kanske inte så förvånande – för ett drygt år sedan utforskade Céline Sciammas film "Porträtt av en kvinna i brand" ett liknande territorium i ett blåsigt Bretagne. Ett kliv över kanalen och vi befinner oss på den engelska sydkusten, där den självständiga kvinnan denna gång är paleontolog och inte konstnär.
Bland det första man lägger märke till är att "Ammonite" är en relativt tyst film. Ord växlas inte i onödan, i stället ligger mycket av filmens mening i utbytet av mer eller mindre subtila blickar. Musikanvändningen är ytterst sparsam, och ljudspåret domineras i stället av havets brus och vinandet från den ständigt närvarande vinden. Därtill ljudet av hur hackan möter sten, då Mary Anning är ålagd att inviga Charlotte Murchison i fossilens vidunderliga universum.
De båda kvinnorna har faktiska förlagor – Mary Anning är i dag känd som en legendarisk pionjär inom paleontologi, en autodidakt som arbetade vid sidan av etablissemanget och "pojkklubben" i London. Några historiska belägg för en romans mellan kvinnorna finns dock inte. Snarare kan man ana att det är möjligheterna i själva situationen som har inspirerat regissören och manusförfattaren Francis Lee. Redan i långfilmsdebuten "God's own country" (2017) skildrade han en samkönad romans i isolation, den gången mellan två fåraherdar i Yorkshire. Här finns en återkommande idé om landsbygden som en fristad där kärleken tillåts blomstra utan inblandning från ett begränsande majoritetssamhälle.
Kate Winslet gör en sammanbiten och bister tolkning av Mary, som obekymrad om lera och regn utforskar forntidens mysterium. I kontakt med henne genomgår Saoirse Ronans blyge Charlotte en hastig förvandling från inbunden och deppig till öppenhjärtig och glad. Karaktärsporträtten känns inte helt fullödiga, vilket även skadar dynamiken i romansen. Mest intressant framstår snarare Marys forskargärning. Filmen hade gärna fått borra sig djupare in i paleontologin. I stället fungerar vetenskapen – precis som i Netflix-aktuella "The dig" – här mest som fond för en haltande kärlekshistoria.