Du vet att du befinner dig i Centraleuropa när du läser omständliga och associativa meningar som den här: "Orsaken var knappast hur bakelsens lock föll ner på bordets marmorskiva, eller den söta grädden som kletat fast i Fru Pápais mungipa, och som den allt djärvare Jószef (med övertagarens rätt) efter viss tvekan med ett dristigt leende uppmärksammat henne på." Meningar som drömskt förlorar sig i sidodetaljer, som helst studerar glasögonen på en persons nässpets, eller utförligt beskriver ett monument som avlägsnades för flera årtionden sedan. Meningar som bygger en labyrint av text mellan läsaren och handlingen, en labyrint som växer och förlängs tills jag måste erkänna att jag förlorar kontakten med boken.
Vad handlar scenen om? Vi befinner oss i Budapest 1982, och fru Pápai ska få en ny kontaktperson. Hon är informatör åt säkerhetstjänsten och heter egentligen Bruria Forgách. Långt efter deras död upptäcker den ungerske författaren András Forgách att hans föräldrar under hela livet har rapporterat till hemliga polisen. Pápai var det täcknamn de använde sig av. Faderns personakt har gått förlorad; protokollen från underrättelseofficerarnas möten med modern ligger till grund för romanen "Modersakter".
Vetskapen "upphäver de ögonblick du trott på i en hel familjs liv", skriver András Forgách. Fast kanske är det inte så förvånande. Fadern, Marcell Forgách, var utrikeskorrespondent i London; modern fick ständigt utresetillstånd för att besöka sina israeliska släktingar. Sådana privilegier fick du knappast om du inte samarbetade. De var inte tvingade; deras motiv var ideologiskt. Modern beskrivs som en övertygad kommunist som inte bytt åsikt sedan hon var tonåring. Hon lämnade Israel, djupt kritisk mot sionismen, och valde livet bakom järnridån.
Forgách skriver inte för att anklaga, hämnas eller urskulda. Det märks att han är en erfaren författare – hans uppdiktade scener framstår som originalet, medan de underrättelsedokument som scenerna bygger på, och som fogats in som fotnoter, framstår som den blekare kopian. Ändå blir jag aldrig berörd.
Inget skrämmande avslöjas i dokumenten. Ingen verkar ha hamnat i fängelse eller fått sitt liv förstört på grund av moderns dubbelliv. Hennes rapporter består mest av skvaller, och underrättelseofficerarnas kommentarer består lika ofta av självklarheter: "Möjligheten att skaffa dold information beror på färdigheten att bryta isen."
Det är inte dramatik jag saknar. Jämför med Herta Müllers skildringar av familjetrauman och av repressionen i Ceausescus diktatur – det händer inte mer än hos András Forgách, men hon har en ilska, detaljskärpa och konkretion som ger hennes böcker nerv. Eller jämför med John Le Carré. Det viktigaste hos honom, som han hela tiden återkommer till, är spionlivets tristess. Det är den vardagliga, medelmåttiga falskheten som korrumperar själen djupast. Inget av detta finns hos Forgách.
I Ungern, där "Modersakter" har blivit en stor framgång, vet alla vem György Petri var. I boken framstår han bara som en av Forgáchs bohemiska kompisar, men när modern ger polisen tillträde till sonens lägenhet är det Petri de är ute efter, utan att hon själv förstår det. Poeten Petri var, vid den här tiden, en av Ungerns viktigaste dissidenter. Vet man det får scenen en helt annan tyngd; detta hade kunnat förklaras för svenska läsare.