En revoltör i Bofors vapensmedja

"Stålår" är en viktig och personlig bok som knyter ihop 1970-talets radikala uppvaknande med den svenska vapenindustrins dubbelmoral.

Gunnar Lindstedt (född 1951) var en del av 1970-talets revolterande vänsterrörelse. Som ung tog han jobb i Bofors vapensmedja i hemstaden Karlskoga för att värva arbetare till revolutionen.

Gunnar Lindstedt (född 1951) var en del av 1970-talets revolterande vänsterrörelse. Som ung tog han jobb i Bofors vapensmedja i hemstaden Karlskoga för att värva arbetare till revolutionen.

Foto: Privat

Recension2020-02-08 06:50
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Journalisten Gunnar Lindstedt har skrivit flera uppmärksammade böcker – "Svindlande affärer: Historien om Trustor" (2000), "Boo.com och IT-bubblan som sprack" (2001) samt "Olja" (2005) – och för sitt avslöjande om investmentbolaget Trustor tilldelades han Stora journalistpriset. Lindstedts journalistgärning och författarskap präglas av hans patos för rättvisa och sanning. I senaste boken "Stålår" skildrar han mycket av bakgrunden till sitt engagemang.

"Stålår" består grovt sett av två teman: 1) Lindstedts uppväxt i Karlskoga och politiska uppvaknande ihopvävt med en skildring av bruksortens utveckling samt 2) en närmare granskning av vapentillverkaren Bofors verksamhet. På köpet får man alla de politiska turer som vapenexporten förde med sig samt de dödsfall (Olof Palme och Carl-Fredrik Algernon) som kanske kan knytas direkt till den också i Sverige. Det har spekulerats mycket i den saken.

Gunnar Lindstedt är några år äldre än vad jag är, men jag känner igen mycket i hans beskrivning av att växa upp i en typisk svensk bruksort, en plats där "bruket" dominerar allt och "tar hand om sina anställda" men samtidigt kräver full lojalitet av sina undersåtar. Lindstedt börjar också han på Bofors men anländer sin första dag i långt hår, flygarmössa, orange plyschdräkt och sjuksköterskekappa. Det är i början på 1970-talet och revolten präglar mycket av tillvaron. Lindstedt går all in. Han ger sig in i politiken som en religiöst nyfrälst, inte minst sporrad av deltagandet i FNL-grupperna.

Det är i efterhand rörande och samtidigt skrämmande att läsa om 70-talets vänsterrörelser. Rörande eftersom det i botten var en genuin vilja att skapa ett bättre samhälle som låg bakom mycket av de hårklyverier man kom att ägna sig åt. Skrämmande eftersom man tänker på vad som kunde ha skett om dessa grupper fått någon makt att tala om. Vanföreställningarna om till exempel Sovjet och Kina var stora. Lindstedt menar att det var synd att inte socialdemokratin kunde fånga in dessa idealistiska strömningar utan i stället snarare gick högerut i sin vilja att kväsa vänstern.

"Stålår" griper också tag i hjärterötterna. Lindstedt citerar ur sina brev till kvinnorna han hade förhållanden med på den tiden. (Hans vana att alltid ta kopior på sina brev gör att han kan citera ordagrant.) Breven är fyllda av "kamratliga förmaningar" om hur de ska leva sina socialistiska liv. Man känner med den idealistiske ynglingen.

Sverige har länge försökt framställa sig som en "godhetens stormakt", inte minst som ett slags förlåt för sin insats (eller brist på insats) under andra världskriget. Samtidigt har landet satsat stort på sin vapenindustri. Företag som Saab och Bofors har bidragit starkt till exportinkomsterna. Gunnar Lindstedt skildrar initierat hur Bofors ledning med de olika regeringarnas mer eller mindre officiella samtycke rundar råmärkena för vapenexporten. Man använder luddiga beteckningar som "defensiva vapen" och exporterar till godkända, just då icke krigförande länder som i sin tur säljer vidare till andra. Det är en hycklande dubbelmoral som är känd sedan tidigare, men Lindstedt sammanfattar den mycket bra.

Säcken knyts ihop när Lindstedt återvänder till dagens Karlskoga, dit ett stort antal flyktingar har blivit hänvisade. Något som också har blivit en inkomstkälla för kommunen. Många av dem har blivit beskjutna med vapen tillverkade på orten.

Litteratur

Gunnar Lindstedt

Stålår

Natur & Kultur