"När vi bodde i Stockholm pratade vi om hållbarhet och hur vårt högteknologiska storstadsliv kanske var själva orsaken till att allt var på väg att gå åt pepparn. Det var allt vi kunde göra. Prata om det, skriva en artikel."
De tre meningarna står bara några sidor in Axel Lindéns nya bok "Tillstånd", vars titel syftar lika mycket på hur det ser ut i samhället som i naturen och i den egna familjen. Meningarna gör klart att Lindén inte bara är en av alla storstadsmänniskor som har längtat till landet. De vars (kanske aningen naiva) drömmar skymtar i de soldränkta skymningsbilderna i tv-program som "Bonde söker fru". Nej, ambitionen är att praktiskt påverka klimatutvecklingen.
Axel Lindéns estetiska ideal ligger långt från "konst för konstens egen skull". I stället citerar han Lenin, som menade att tänkarens uppgift var att förändra världen, inte bara anlägga olika perspektiv på den. Här anas en estetisk fallgrop, alltför långt drivna påverkansförsök resulterar lätt i politiska programförklaringar snarare än skönlitteratur.
Själva påverkansförsöket innehåller ytterligare ett problem. Axel Lindén, textjaget som bär samma namn som författaren, är uppgiven. Känslan riskerar att leda till vikande handlingsförmåga, dessutom är den svår att gestalta utan att läsaren känner sig lika håglös. Snart kippar jag efter luft. Finns det inget hopp? Måste vi inte åtminstone tro på att det finns?
Axel Lindén har med andra ord inte gjort det lätt för sig. Men däri, ska det visa sig, ligger också en kvalitet. Kapitlen liknar dagboksanteckningar. Meningarna är ofta korta. Som små nubb av metall tycks de formade för att nagla fast den flyktiga verkligheten. Bara ibland tillåts språket bli poetiskt. Ljuset som faller mellan stammarna i skogen liknar det i en kyrka.
Uppgivenheten ska också visa sig fullt förståelig. Den handlar inte bara om svårigheterna med att bruka skogen utan att dras in i skogsindustrins krav på vinstmaximering eller om grannarnas och maskinskötarnas muttranden över den glesa gallringen. Det handlar också om att pojken som familjen Lindén har varit familjehem åt ska utvisas.
I bakgrunden anas en stridsvilja och den växer. Lindén hittar ett eget sätt att bedriva skogsbruk – ett han vägrar vika från och som låter skogen vara just skog, inte bara råvara eller ekonomisk tillgång. Familjen överklagar utvisningsbeslutet. Jag ska inte avslöja hur det går, men tydligt är att både Lindén och hans familj besitter en hel del viljestyrka.
Det finns också något märkligt och fascinerande i att läsa om fysiskt arbete. Det är som om det handfasta arbetet – motorsågens klinga som skär genom trädet – gör läsningen mer konkret och substantiell. Texten går nästan att ta på. Träden växer liksom på själva papperet. Teorin ligger allt närmare praktiken. Allt det här gör också att Axel Lindéns estetik, där viljan att påverka först kan te sig en smula problematisk, blir starkare och mer övertygande.
Detsamma gäller ironiskt nog hans vacklande, tvivlet på att det tjänar någonting till att göra motstånd, att vara idealist när så många andra bara fortsätter som om jorden tål vilka påfrestningar som helst. Nej, det är ingen idyll att leva på skogen, det är hårt, blött och kallt. Kanske var det trots allt bättre i stan? Lindéns vacklande gör berättelsen djupt mänsklig.