Roman
Linnea Axelsson
Magnificat
Albert Bonniers förlag
Redan med debuten "Tvillingsmycket" (2010) – och framförallt i sitt Augustprisbelönade diktepos "Ædnan" (2018) – utmärkte sig Linnea Axelsson som en säregen författarröst. Inte minst utifrån sitt samiska ursprung och de erfarenheter som hon gestaltar. Också i "Magnificat" återfinns de samiska rötterna, men mer som ett slags spegel till det nya liv som huvudpersonen lever med man och dotter i utkanten av Paris.
I "Magnificat" är det, liksom i debuten, snarare födelse och död som hamnar i blickfånget, sida vid sida. Tätt ihopkopplade, även om själva barnafödandet och moderskapet är det som främst fastnar i mitt inre och som är berättelsens själva urkärna, vilket också bokens titel hänsyftar till. Det vill säga den lovsång som Maria utbrister i när hon, bärande Jesus i sitt sköte, möter Elisabet, även hon havande med Johannes döparen, som av mötet spritter till av liv.
För att komma till denna essens krävs dock omvägar på vandringen, som den om huvudpersonens vän, hon som har väntat barn samtidigt men som har förlorat sitt och aldrig har lyckats blir gravid igen. En sorg som huvudpersonen försöker reparera genom att övertala kvinnan att få bli surrogatmor till hennes barn.
Men sorgen har också sitt fäste i huvudpersonen. Hon bär på en djupgående förlust efter att hennes ungdomskärlek kört ihjäl sig endast 19 år gammal. Han som plötsligt, efter väninnornas möte, sitter där på hotellbäddens kant mitt i natten. Grådaskig och stum, men ytterst levande, även om ingen annan tycks se honom mer än huvudpersonen, då de beger sig ut på de morgontidiga parisiska gatorna, sida vid sida.
Berättelsen går i tvära kast mellan nu och då, från en mening till en annan. Allt i ett svindlande associativt flöde, pendlande mellan det vardagligt triviala till det djuplodande och mytiska såväl som det poetiska. Det är inte helt lätta att följa, framför allt inte i bokens början då inte heller namn eller platsbeskrivningar existerar, även om berättelsen växer under läsningens gång – och inte minst vid en omläsning. Men tyvärr lyckas inte Linnea Axelsson få till det där riktigt fördjupande och tillika förlösande crescendot. Även om själva rörelsen mellan död och liv finns där genom hela boken. Allt till förmån för det senare.
