Burleskt och drastiskt om livet i glesbygden

Den norska glesbygdsserien "Välkommen till Utmark" bjuder på dramatik värdig en storstadsdjungel.

En deppig fårbonde (Tobias Santelmann) och en macho same (Stig Henrik Hoff) har en utdragen tvist i den norska glesbygdsserien "Välkommen till Utmark".

En deppig fårbonde (Tobias Santelmann) och en macho same (Stig Henrik Hoff) har en utdragen tvist i den norska glesbygdsserien "Välkommen till Utmark".

Foto: HBO Nordic

Recension2021-04-16 06:45
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama/Komedi

Titel: Välkommen till Utmark

Premiär: 18 april på HBO Nordic

I rollerna: Tobias Santelmann, Marie Blokhus, Stig Henrik Hoff med flera

Regi: Dagur Káry

Antal avsnitt: 8

Betyg: 2

Det är gott om vidsträckta fjällvidder, renhjordar som rör sig i böljande vågor och oändliga skogar, fångade i bild ovanifrån i denna nya norska serie – originalproducerad för HBO Nordic. Människorna i och kring den lilla byn Utmark i Nordnorge tycks leva ett helt vanligt glesbygdsliv nära djur och natur. Men precis som i urbana miljöer finns här konflikter, otrohet, sorg, bedrägeri, fylla och annat mellanmänskligt krångel.

I berättelsens nav finns en deppig fårbonde (Tobias Santelmann), hans hustru (Marie Blokhus) som har städfirma, och en macho same (Stig Henrik Hoff) som hon förälskar sig i. Mellan bonden och samen utvecklar sig en segdragen tvist, påminnande om den i isländska filmen "Bland män och får", fast utan dess filosofiska djup.

Människorna i Utmark lever i timmerhus med 1970-talsinredningar i fyra nyanser av brunt. Rollfigurerna pratar inte i onödan. Kvinnfolk som är av annan mening än manfolk kan åka på stryk. Allt är minsann inte lättsmält och länge verkar det nästan som att vi har hamnat i en norsk version av Galenskaparnas karga finska sketch "Perkele", en parodi på nordic noir i obygden.

"Välkommen till Utmark" har också drag av "Twin Peaks". Alla har en hemlighet och det begås brott, somliga med dödlig utgång. Ortens länsman kör med hemsnickrad moral och traktens rasister är samer, som vill föra ätten vidare med "rent sameblod". Dessutom talar kassörskan i handelsboden i tungor. (Är hon kanske besatt av en ond ande?) Den enda som det är lite förnuft och sans i är en tolvåring, väl gestaltad av Alma Günther, som slits mellan sina separerade föräldrar.

Visst finns det strimmor av hopp i denna vildmark, men det är en tragisk optimism, en känsla av att allt kan bli bättre först senare, när eländet är genomlevt. Det finns också en viss del svart och burlesk komik i det hela. Åttonde delens avslutande barnkörsång ter sig chockerande from i sammanhanget. Men mitt i den ljuva sången levereras också en ond cliffhanger. Om det är bra? Tja, står du ut med denna cocktail av lakonisk och kärv humor, kvinnoförtryck och lerindränkt förtvivlan så döljer sig faktiskt en liten skimrande pärla vars innersta kärna är längtan efter närhet. Annars finns det ju annat som man kan titta på.