Drama
Titel: Supernova
Visas på: Bio
I rollerna: Colin Firth, Stanley Tucci, Pippa Haywood
Regi: Harry Macqueen
Speltid: 91 min
Betyg: 3
Sam (Colin Firth) och Tusker (Stanley Tucci) har en lång relation bakom sig. För två år sedan blev Tusker diagnosticerad med en begynnande demens. Nu har de bestämt sig för att göra en resa i husbil och hälsa på gamla vänner i främst det natursköna brittiska Lake District.
Det hela liknar en avskedsturné, pianisten Sam har till och med en konsert inbokad i slutet av resan. Författaren Tusker har dock fått skrivkramp i och med sjukdomsbeskedet. Utanför bilfönstren ligger några av Storbritanniens vackraste vyer, passande nog nu i höstskrud. Lake District ser ut som en turistbroschyr av det finare slaget och reslusten vaknar direkt. Hit vill jag åka!
I husbilen förs ett varmt samtal om livet som paret haft, om vilka de är och hur möjligheterna framåt ser ut. Det är inget tvivel om att det är två personer som älskar varandra och som har haft ett rikt och privilegierat liv. Men vad hjälper framgångar i det förflutna när framtiden är så osäker. Eller egentligen säker. Det finns inget hopp att ta till. Av en händelse hittar Sam ett band som Tusker talat in på sin diktafon som avslöjar hur denne tänkt sig slutet på resan.
Man kan bli avundsjuk på de möten med vänner som de har längs med vägen. Här finns en så otvungen värme mellan vännerna att man som åskådare dras in i den. Det behövs eftersom det stundtals också blir ett slags klaustrofobisk känsla i husbilen. Sam och Tusker sitter i bilen och samtalar, ibland så att man kan känna att detta kunde ha varit en teaterpjäs för två, om det inte varit för det vackra fotot.
Som kuriosa kan sägas att det först var tänkt att Colin Firth och Stanley Tucci skulle ha gjort varandras roller. De upptäckte dock tidigt att den här ordningen var bättre. De sätter också sina personligheter perfekt. "Supernova" är en uppvisning i skådespeleri. Det är en ren njutning att se dessa båda herrar i aktion i ett tätt samspel. Det känns att de verkligen stortrivs med att spela mot varandra. Regissören Harry Macqueen lyckas här liksom i "Hinterland" (2014) bra med det intima närspelet.
Främst blir det ändå en hyllning till vår stund på jorden – och om hur vi tar till vara den. Om hur vi inte lyckas fullt ut, men får vara tacksamma ändå. Och om att vi själva har rätt att avgöra när det ska ta slut.
