Skrik och gap och gråt när patriark ska begravas

Drama

Titel: Arvet

Visas på: Bio

I rollerna: Maïwenn, Fanny Ardant, Louis Garrel

Regi: Maïwenn

Speltid: 90 min

Betyg: 2

En av mina vänner hävdar bestämt att han inte tycker om fransk film, för att det alltid är "folk som skriker på varandra". Jag brukar tycka att han överdriver, men ibland dyker det upp en film som gör att jag förstår precis vad han menar. Och enligt hans definition är "Arvet" kanske en av de mest franska filmerna jag sett.

Neige Robert (Maïwenn, som också står för regin) är barnbarn i familjen Fellah, en fransk-algerisk brokig släkt i Paris. När patriarken Emir (Omar Marwan) plötsligt går bort blossar konflikterna upp. Var ska begravningen hållas? Var han ateist eller muslim? Stolt algerier eller fransman? Som åskådare slängs man direkt in i en komplicerad dynamik. Det är oklart vem i familjen som är vems syster/mamma/kusin och varför de inte tål varandra. Men det är som i de flesta dysfunktionella familjer. Anklagelser slängs hit och dit tills begravningen är över och de äntligen kan säga upp kontakten med varandra igen.

Scenerna känns lagom originella och tjafset om vilket träslag kistan ska vara i går på tomgång. Skådespelarna är stjärnor allihop och får var och en ta ut svängarna i överspända improvisationer. Det är lite som att se någon spänna musklerna – imponerande, men inte nödvändigtvis intressant.

Det hela tar sig i andra halvan av filmen, som i stället fokuserar på Neige. Hon hör till dem som ville klä Emir i djellaba, en nordafrikansk kaftan. När hon genom morfaderns död förlorar sin koppling till Algeriet blir hennes behov av arabisk kultur akut. Hon förlorar sig i research och påbörjar ett DNA-test som i procent ska visa vilket ursprung hon har. Neiges besatthet av siffrorna känns träffsäker och aktuell.

Känslan av att vara en utomstående iakttagare kvarstår dock hela filmen igenom. Kanske har man räknat för mycket med att karaktärernas egna starka känsloyttringar ska smitta av sig, när det i själva verket kan vara precis tvärtom. När någon skrattar, skriker eller gråter rakt in i kameran kan det göra att man som publik fjärmar sig. Och motsatsen, återhållna känslor och antydd smärta, kan få större effekt. Oavsett är det som att man har glömt det mystiska filmhantverk som gör att vi i salongen berörs. Det gör att filmen i slutändan känns nästan halvfärdig, gjord i en blind känslostorm som lämnar åskådaren utanför.