"Du ska få mitt mantra!", säger Lasse Berghagen, lutar sin långa kropp framåt och fortsätter:
– Ta till dig glädjen, för sorgen gör sig alltid påmind ändå.
Berghagens färska självbiografi "Hej livet!", som han har skrivit tillsammans med Marcus Birro, bär många spår av just den där glädjen. Till skillnad från många andra skapande människor har Berghagens konstnärskap aldrig varit till för att läka tidigare sår.
– På något sätt har jag alltid i mitt liv sökt efter ljuset. Även när det varit mörker har jag tänkt att det måste finnas ljus någonstans här ändå. Jag har inga "hangups" när det gäller mitt liv. Det har liksom flutit på bra bara, och upplevelserna har avlöst varandra, säger han.
"Artisteriet tog mig"
Just de upplevelserna duggar tätt i "Hej livet!". Det är blöta husbåtskvällar med Cornelis Wreeswijk, det är att vara taxichaufför åt Bob Dylan, det är alla åren som programledare för "Allsång på Skansen" och det är tillkomsten av några av Sveriges mest kända och älskade låtar.
Själv hade Lasse Berghagen ingen tanke på att göra musikalisk karriär. Han skulle bli jägmästare, men livet ville annorlunda.
– Artisteriet tog mig, det var inte jag som tog det! Däremot trollbands jag tidigt av musiken och poesin. Jag levde med min gitarr och när jag läste Nils Ferlins "Inte ens en grå liten fågel" var jag "hooked". På gymnasiet var jag poeten med parkas och basker som satt under korkeken, som tjuren Ferdinand. Och där har jag blivit kvar, säger han och skrattar.
Att "blanda ballad och burlesk" är den röda tråden i Lasse Berghagens artisteri, anser han. Skrattet måste vara med i allt han gör, men också allvaret. Han har skrivit psalmen "När sorgen känns tung" men också revynumret "Flirtige Knut".
– Snacka om motpoler, va? Jag har jobbat mycket med revyer men har också läst mycket dikter på poesikvällar. Poesin och dikten är syret i mitt liv. Lusten att berätta, oavsett om det är en rolig historia eller en vacker sång, säger han.
"Jäkligt omtyckt"
Att han är en av Sveriges mest folkliga och älskade artister, med barnböcker, tv-program och visor som tilltalar flera generationer, är inte något Lasse Berghagen går och tänker på, säger han.
– Jag har aldrig varit en person som har slagit sig för bröstet och sagt "jävlar vad bra jag är". Min fru brukar skälla på mig för det, hon säger att jag måste förstå att jag är jäkligt omtyckt. Men jag gör ju bara det jag känner för, skriver och sådär.
TT: Men det känns som att det är få som inte gillar dig?
– Jag har haft turen, och här skulle Eva säga: "Och skickligheten!", att skriva "Teddybjörnen Fredriksson", som går genom alla åldrar. Och framförallt kanske "En kväll i juni". Det är nog det det handlar om.
Kärleken till hustrun Eva tar stor plats i "Hej livet!", men också den till Berghagens första fru Barbro "Lill-Babs" Svensson som gick bort 2018. De träffades i unga år, var gifta i tre år och fick dottern Malin tillsammans.
– Barbro och jag stod varandra nära hela livet. Det jag berättar om i boken är ju den kärlek vi hade när vi var gifta. Sedan gick det väldigt fort över i vänskap. Vi jobbade mycket ihop, och sedan kom Eva in i bilden. Det jag skriver om i boken kändes mer som ett fint minne, säger Lasse Berghagen.