Första gången Magnus Gertten hörde "Brev från kolonien" var han i tioårsåldern. Precis som de flesta andra skrattade han åt dråpligheterna i Cornelis Vreeswijks odödliga sommarkollo-visa, men han hörde också något annat. Något om "piller", något som skaver, ett mörker han inte riktigt förstod.
Nu kommer Gerttens nya film "Somliga går med trasiga skor – filmen om Cornelis", om den nederländske vissångaren som till viss del kom att bli hela Sveriges nationalklenod.
Men Magnus Gertten ville inte bara göra en film om just personen Vreeswijk:
– Jag ville också göra en film om de människor som Cornelis skriver och sjunger om. Och om vår syn på samma människor, säger han.
På de utslagnas sida
I dokumentären får publiken ta del av allt från privata semesterfilmer (som Gertten har fått från Fred Åkerströms dotter CajsaStina Åkerström) till ljudupptagningar och filmklipp. Stort fokus ligger på Vreeswijks sångtexter – visorna om dem i samhällets utkant, om missbrukarna.
– Cornelis är fantastisk i sin konsekvens – han står på deras sida hela tiden. Och han är ju själv en av dem.
En rad dokumentärer och Vreeswijk har gjorts tidigare, bland annat Tom Alandhs "Cornelis – Dokumentären" från 1997. Men det är just Vreeswijks kopplingar till samhällets utstötta som gör en ny dokumentär om honom relevant i dag, anser Gertten som framhåller 1960- och 70-talets socialpolitiska engagemang, där man brydde sig om narkomanerna och de som gick på gatorna.
– Nu lever vi en "skyll dig själv-tid" där det finns representanter för politiska partier som tycker att Kriminalvården ska döpas om till Straffverket. Men jag tycker att den ädlaste av alla dokumentära uppgifter är att förmänskliga, att visa den utslagna, påtända personens namn och historia, säger han.
Mörka sidor
I "Somliga går med trasiga skor" vittnar vänner och före detta fruar om en varm, omtänksam och begåvad Cornelis Vreeswijk, men också om hans mörka sidor. Om alkoholism, misshandel och notorisk misstro. Just de delarna av filmen är de som teamet har diskuterat allra mest, menar Gertten:
– Vi som gör dokumentärfilm är ganska usla representanter för cancelkulturen. Vi är inte domare, möjligen försvarsadvokater. En dokumentärfilm som inte håller om hela människan är inte en dokumentärfilm anser jag, säger han.
Det är dock en dokumentär uppgift att göra komplicerade mänskliga porträtt, anser Gertten:
– Personen det handlar om kan vara ett skitjobbigt svin, men samtidigt vara en fantastisk person som kan uttrycka någonting som är viktigt för oss alla. För ett ögonblick så är vi i den andres skor.
TT: Vem är Cornelis för dig i dag?
– Jag slås främst av hans mörka texter. Dem delar han ju med Bellman. Han tar upp förgänglighetsproblematiken, att vi alla en gång ska dö. Det är ganska skönt att någon kan sätta ord på de tankarna på ett poetiskt och ibland ganska roligt vis. Det ger lite tröst.
TT: Vad vill du att publiken ska känna när de ser filmen?
– Att de har mött en kämpande människa som ville väldigt mycket med sitt liv, konsten och kärleken, men som inte lyckades med allt men som ändå har efterlämnat något som är väldigt stort. Och just den här trösterika konsten. Han var själv längst ned. Han vet hur det är, han förstår oss.
