"Någon sorts talkshow" – så kallar Klas Östergren sitt senaste projekt, där han med vännen och förläggaren Stephen Farran-Lee ska föra ett samtal på scenen.
– Det var inte min idé om du nu någonsin trodde det, säger han och skrattar till.
Klas Östergren har aldrig funderat på att skriva en självbiografi, men konstaterar att det inte behövs: i intervjuboken "Östergren om Östergren" från 2007 blir han grundligt utfrågad om sitt liv och sina verk av Stephen Farran-Lee. Boken ges nu ut i en ny reviderad utgåva och ligger till grund för föreställningen.
Klas Östergren lovar att han kommer att vara lika öppen på scen som i sitt skrivande.
– Jag började skriva förfärligt ung och då är man antingen väldigt garderad eller väldigt öppenhjärtig, vilket jag väl var. Det var en delad erfarenhet, vissa förstod precis och andra tyckte att det var väldigt privat. Men jag har många gånger skrivit böcker som handlat om mycket personliga saker och överlevt. Så det är inget jag är rädd för, säger han.
Varje kväll unik
Samtalet repeteras inte, utan varje kväll blir unik, berättar Klas Östergren med skräckblandad förtjusning. Han vill dra en lans för samtalet, som inte bara ska handla om honom utan få bölja mellan allt från litteratur till politik – och även handla om dagens Sverige.
– Det offentliga samtalet i dag går oftast ut på att någon ska vinna, förlora eller stämplas som feltänkare. Det låter kanske som gubbigt gnäll men jag tycker att det är ett konstaterande. Förr kunde man se väldigt långa, tråkiga samtal på tv och nu är det nästan som att man längtar efter det, säger han.
Själv styrs Klas Östergren av förundran som grundläggande livskänsla – för honom handlar skrivandet inte om självförverkligande, utan självförståelse. När han tog sitt inträde i Svenska Akademien 2014 trodde han, utan vemod, att han skulle sluta skriva. I stället fick han fler idéer, starkare lust och blev mer aktiv än på länge.
– Och jag håller på alltjämt, säger han.
Räds inte det olustiga
Östergren är beredd på även olustiga ämnen – liksom i skrivandet är det ofta då det blir angeläget.
– När man känner usch nej fy, då ska man inte ge tappt, säger han och preciserar vad det kan röra sig om:
– Man blir inte 68 år och har två äktenskap, förluster och perioder i livet som man inte är stolt över utan att ha saker att reflektera kring.
TT: Kommer du att prata om Svenska Akademien?
– Ja, för mig är det inte något som helst problem längre. Då var det fullt av problem men herregud, livet är för kort för att gå och gräma sig för saker. Jag hyser inget som helst agg till någon där. Sedan kan det vara ett problem för Akademien, det är möjligt.
