På biblioteket i lilla Eikelandsosen i nynorskans epicentrum strömmar man Fosses Nobelföreläsning från Börssalen i Gamla stan. NRK direktsänder dygnet runt från norska teatrar där skådespelare läser hans 41 dramer nonstop från början till slut den 8 till den 10 december. Jon Fosse skrattar lite.
– Det är ganska speciellt.
Sedan 2012 har han sagt nej till de flesta scenframträdanden – bland det värsta han vet – och de senaste tio åren har hans norska förlag just därför lagt upp detaljerade planer för hur ett eventuellt Nobelpris skulle hanteras, inklusive ett förskrivet pressmeddelande med ett första citat från den "överväldigade pristagaren".
– Det har varit mycket uppståndelse i många år, jag är van på ett sätt, men det betyder inte att jag tycker om det. Det är inte så att jag inte är tacksam, men det är dubbelt, den vanliga vardagen är den bästa dagen om jag får säga det så, säger Jon Fosse, längst in i hörnet på favoritkaféet i Oslo, där folk äter jultallrik och ändå verkar låta honom vara ifred.
Ett tag tänkte han vägra att komma till Stockholm likt föregångarna Beckett, Pinter och Jelinek – dramatiker som han själv – men landade i motsatt beslut.
– Peter Handke kom, trots att han säkert inte hade lust. Det är ju dubbelt, jag tänker också att man bör göra det. Det är många saker som gjort Nobelpriset till Nobelpriset. Liturgin och själva ritualen, något får jag göra för att hålla igång den.
Ser fram emot medaljen
Han ser också fram emot att helt konkret få medaljen och blommorna i händerna och att få träffa sina svenska vänner. Samtidigt känner han sig trygg med själva arrangemanget, liksom övriga pristagare får han en egen attaché som följer honom överallt.
Nobelmaten då? Matkonst, konstaterar Jon Fosse som inte har några invändningar. Men hans favoriträtter är desamma som dem han skriver om i sitt storverk "Septologin": stekt fläsk, lök och ägg. Det norska pinneköttet, rotmos och lutfisk.
– Det är det jag gillar mest.
Påven har gratulerat den katolske författaren med ett personligt brev och det norska förlaget har också publicerat korta vittnesmål där läsare upplever snudd på skamfylld glädje för att Nobelpriset så på djupet befäster den nynorska minoriteten, men också lycka över att det ges till en författare som förmår formulera det som de aldrig skulle kunna sätta ord på själva.
– Jag fick en massa gratulationer, några hade börjat skrika och dansa, någon har gråtit, en hade nästan kissat på sig. Jag fick flera hundra mejl och sms, jag vet inte vad som hände men det gläder mig att folk blev så glada.
Jon Fosse har inte bara gjort det lokala universellt. Ofta skildrar han människor formade av ett kustlandskap som av tradition har haft låg status i norsk kultur, skriver Torstein Stiegler Seim, lärare i norska vid Stockholms universitet. En litteraturens countrymusiker har årets Nobelpristagare lite skämtsamt kallat sig själv. Om debutromanens svärta var tung heavy metal är han i sitt sena författarskaps rytmiska och strängt formmedvetna prosa närmast en litteraturens Johann Sebastian Bach. Fosses repetitiva berättelser inger ett rogivande lugn, möjligen på samma sätt som havet en gång präglade honom själv, tror han.
– Litteratur handlar om havet, döden och kärleken, det är en kliché, men det är outtömliga ämnen. Det viktigaste i människolivet är kärleken och döden.
"En kärleksroman"
Nobelpriset kom efter att han avslutat huvudverket i sitt författarskap, ofta presenterat som ett av de viktigaste i norska samtidslitteratur. "Septologin" omfattar 1 200 sidor i tre band, och hade Nobelpriset kommit tidigare hade han kanske inte kunnat uppbåda tillräcklig koncentration för att avsluta den, tror han. "En kärleksroman" tycker Jon Fosse själv, en rural berättelse som utspelas på det norska Vestlandet där han har sitt ursprung. Huvudpersonen, konstnären Asle, har påfallande många likheter med honom själv men är inget alter ego.
– Jag har aldrig levt ett sådant liv som han, inte på något sätt. Jag har druckit mycket som han, jag har klagat över tungsinne, allt det där vet jag något om. Men likafullt är det helt transformerat, att skriva är att få det att lyfta och ge det vingar, att få det att övergå i det osynliga på ett sätt, säger Jon Fosse.
Efter Nobelpriset tänker han stänga in sig ännu mer än tidigare.
– Ja, helt säkert. Jag har varit lite motsträvig i flera år, men nu blir det värre. Det är det inget tvivel om. Skriva ska jag göra som förr. Men jag tänker inte konkurrera med mig själv, nästa roman blir inte längre och bättre än "Septologin", men det blir en ny roman.
