– Här var de lyckliga under en kort stund, säger Lo Dagerman när hon blir fotograferad på Brännkyrkagatan på Södermalm i Stockholm.
"De" syftar förstås på hennes föräldrar: författaren Stig Dagerman och skådespelerskan Anita Björk. Hon bodde även där själv – som bebis. Men det minns hon inte. I boken "Himlen nära" skriver hon om hur Stig Dagerman och Anita Björk träffades, hur de levde tillsammans – men kanske främst om hur de brottades med skaparkriserna i sina respektive konstformer: litteraturen och skådespeleriet.
– Jag har velat fokusera på just skapandet och konsten. Tanken var att skriva en respektfull och värdig bok om mina föräldrar, säger Lo Dagerman.
För många år sedan fick hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om sina föräldrars "konstnärsäktenskap". Hon tackade bestämt nej.
– Alla vet hur kortvarig deras relation blev och att Stig Dagerman tog sitt liv i unga år. Jag ville inte bidra till något slags konstnärsmyt eller romantiskt skimmer kring det.
Visste inte mycket
Men när hon började fundera över vad hon egentligen visste om sina föräldrar: om vad de tänkte, kände, vilka självtvivel de brottades med och hur de fick utlopp för sin kreativitet, började tanken på att skriva en bok gro.
– Grundfrågan var: vad fan vet jag egentligen? Inte så mycket, så jag började läsa brev och dagböcker för att närma mig dem.
Hon säger bestämt att hon varken är litteraturvetare eller professionell biograf. Redan från början visste hon att det var Anitas och Stigs röster som skulle genomsyra boken. Sina egna betraktelser flikar hon in vid sidan om den kronologiskt hållna berättelsen i kursiverade stycken.
– Där kunde jag ta ut svängarna mer.
I bokens huvudberättelse får vi följa hur Stig Dagerman och Anita Björk möts på Dramaten 1950. Stig söker upp Anita för att lära sig mer om skådespeleri. Författarunderbarnet ville nu söka sig bort från prosan, till dramatiken. Men mötet resulterar även i en kärleksrelation, som börjar komplicerat eftersom båda är gifta på annat håll.
Syskonsjälarna
De bryter dock upp för att vara tillsammans – och känner sig som "syskonsjälar".
– I brev och dagboksanteckningar framgår det att de upplevde det som att de träffat sin tvillingsjäl. Möjligen är det för att båda älskade Carl Jonas Love Almqvists "Amorina" och hade en romantisk föreställning om kärlek och syskonskap. Men det är också tydligt att de upplevde att de verkligen mött sin älskade.
Stig Dagerman är bara 31 år när han tar sitt liv, plågad av skrivkramp och ångest. Men där slutar inte Lo Dagermans bok.
– Jag ville visa att det finns så mycket ljust att tillägga. Som att Stig Dagermans texter fortfarande berör och läses runt om i världen.
Hon skildrar också de skaparkriser Anita Björk genomgår som åldrande skådespelare. Och hur hon som änka först värjer sig mot att bli "handelsresande i Stig Dagerman", men sedan går med på att bland annat hålla föredrag om sin bortgångne make.
Stort internationellt intresse
Genom att arbeta för att Stig Dagermans författarskap ska bli mer erkänt i USA har Lo Dagerman själv nästan förlikat sig med tanken på att vara, med sin mammas ord, en "handelsresande i Stig Dagerman".
– När en pappa tar sitt liv är barnet dömt att fundera över detta i hela sitt liv. Men min pappa har samtidigt skänkt mig sina fantastiska texter. Genom dem kommer jag närmare honom. Och samtidigt öppnar de också dörrar.
Hon beskriver det enorma intresse som finns runt om i världen för Stig Dagermans texter. Hon håller upp en nyutkommen bok där den italienske illustratören Davide Reviati valt att bildsätta en Dagermandikt. Hon nämner förfrågningar från personer i Korea, Portugal och Spanien samt berättar att hon har kontakt med förläggare i Tyskland, Ryssland och i Frankrike.
– I Frankrike är han ju så oerhört upphöjd. Där är han troligen större än här i Sverige.
TT: Vad beror det på tror du?
– Bland annat på att författare som Nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio läst honom och känt ett enormt släktskap och inspiration.
För bara någon vecka sedan var hon i Paris och deltog i en musikalisk helkväll kring Stig Dagermans "Vårt behov av tröst är oändligt”. Hon arbetar nu med att finansiera ett annat stort projekt som är tänkt att äga rum i Frankrike till våren.
– Så, jo. Jag har väl blivit handelsresande i Dagerman, säger hon och tvekar lite. Fast det låter som att jag behöver sälja in hans texter och det behöver jag inte. Intresset finns ändå.
TT: Ska vi kanske kalla dig för en ambassadör?
– Ja, utbrister hon lättat. Det gör vi! En ambassadör behöver ju inte kränga något. Så ja, en ambassadör är vad jag är.
Att skriva boken om sina föräldrar har varit ett led i detta. Men nu är hon färdig med skrivandet.
– Jag kommer eventuellt att översätta boken till engelska. Men annars är det slut. Jag ska inte skriva fler böcker och verkligen inte en till om mina föräldrar.
