Den turkiska flickan Yeliz är bara en av huvudpersonerna. Elise Karlsson har ingen ambition att vara sociologiskt representativ och gestalta precis alla grupper eller etniciteter som fanns i hennes barndoms Rinkeby, berättar hon. Lusten har fått styra.
– Jag har inte tänkt på "olika representanter" för olika grupper, jag har helt enkelt gått på det som jag kunnat och velat skriva om
Just nu arbetar hon med bok två – om det 1980-tal då hon själv var barn. Elise Karlsson, född 1981, flyttade från Rinkeby 2003. Rinkebysviten är undertiteln på den romanserie som hon nu inleder, och utan att göra några bestämda utfästelser hoppas hon så småningom nå nutiden.
Hoppfullt 1970-tal
Den första romanen handlar om det hoppfulla 1970-talet. De nybyggda husen i miljonprogramsförorten befolkas av unga: socionomstudenten Kai, småbarnspappan Joseph, tonåringarna Rosanna och Yeliz. Den ena ensam och utlämnad, den andra mer upptagen av att göra familjen nöjd.
– I själva skrivandet har jag bara gått in i att jag tycker om de här människorna och vill berätta mer om dem. Jag tycker att de fångar en känsla som jag har för Rinkeby och även för den här generationen.
Var det då självklart att till exempel skildra en turkisk invandrarfamilj och dess konflikter inifrån?
– Det har inte varit det för mig förut, men jag tänker så här: ingen som ska skriva om Rinkeby som helhet kommer att ha alla erfarenheter, och därför har jag tänkt att jag vill försöka göra det ändå, säger Elise Karlsson.
Samtidigt har hon kommit till en punkt i sitt författarskap som gör det möjligt. Med tiden lär man sig vad man kan göra och inte, vad som är respektfullt och vad som inte är det, resonerar hon.
– Yeliz är sin egen person. Det kanske aldrig har funnits en turkisk flicka som hon i Rinkeby, men hon finns i min roman.
Stockholms kulturvärld
Elise Karlsson har redan tidigare beskrivits som en förnyare av arbetarlitteraturen. I romanerna "Klass" och "Smuts" berättade hon om den unga Hélènes väg från uppväxten i Rinkeby till universitet och till Stockholms kulturvärld. Där höll sig Elise Karlsson nära sitt eget perspektiv. Den här gången har hon valt en bredare palett och skriver med ambitionen att skildra Sverige genom en rad olika människor. På 1970-talet fanns en politisk vilja att ta hand om utsatta och ta vara på erfarenheter hos människor från andra länder, framhåller hon.
– Det här är mina föräldrars generation som var väldigt hoppfull på många sätt, kanske särskilt de som kom till Rinkeby som skapade ett slags gemenskap utan att tänka att det var det de höll på med.
Men där Per Anders Fogelström skrev om ett Stockholm som utvecklas från fattigdom till välfärd går samhället i Elise Karlssons kommande böcker i motsatt riktning. Dagens Rinkeby blir svårt att skriva om, tillstår hon, men ser samtidigt en möjlighet att fortsätta så som hon börjat.
– Jag avmystifierar lite. Då jag växte upp fanns ju alla de här sakerna som folk pratar om i dag – utsatthet och kriminalitet – men det fanns ju också en helt vanlig värld, en vardag. Den finns även i dag. Rinkeby är en helt vanlig plats parallellt med de sorgliga saker som också sker där.