Iris Hautaniemi har alltid trott att hon skulle bli konstnÀr och verka inom fÀltet för fri konst. Men nÀr hon antogs till programmet grafisk formgivning och illustration pÄ Konstfack började tanken pÄ att teckna nÄgot helt annat vÀxa fram.
ââMina lĂ€rare har uppmanat mig ganska lĂ€nge att göra en serie eftersom min stil passar bra för det. Det Ă€r jag sjĂ€lv som inte har vĂ„gat ta steget, sĂ€ger hon.
TĂ€nker i bilder
Anledningen Ă€r att hon inte haft tillrĂ€ckligt med material â eller uthĂ„llighet â sĂ€ger hon sjĂ€lv.
ââĂven om jag vĂ€xte upp med serier som Kalle Anka och Asterix har jag alltid lĂ€st mer skönlitterĂ€rt, frĂ€mst romaner. Jag tĂ€nker bara i bilder och kĂ€nner att jag har svĂ„rt att hitta ett narrativ, dĂ€rför har jag aldrig gjort nĂ„gonting lĂ€ngre Ă€n tre sidor. Men tanken pĂ„ att rita har alltid funnits dĂ€r.
I förĂ€ldrarnas lĂ€genhet pĂ„ Södermalm har Iris Hautaniemi ett eget rum fullt med böcker och ett skrivbord med mĂ„lartillbehör i en hurts bredvid. Hon har pluggat konstant sedan hon tog studenten, först pĂ„ Nyckelviksskolan â dĂ€r mamman Ă€r lĂ€rare i textil konst â dĂ€refter pĂ„ Konstfack.
ââDet hĂ€r Ă€r första gĂ„ngen i mitt liv som jag inte gĂ„r i skolan. Efter examen i somras hade jag nĂ„gra utstĂ€llningar pĂ„ KonstnĂ€rshuset och Supermarket med skulpturer. Jag trodde att jag skulle göra mer sĂ„dant, men nĂ€r jag vĂ€l hade ritat fĂ€rdigt den hĂ€r historien sĂ„ kĂ€nde jag att jag bara vill fortsĂ€tta att göra serier.
Historien handlar om hur den namnlösa huvudpersonen trĂ€ffar en kille frĂ„n "helvetet" (Australien) och trots att de bara ses ett par gĂ„nger blir hon besatt. Besatt blev Ă€ven Iris Hautaniemi â av att fĂ€rdigstĂ€lla serien.
ââNĂ€r jag blev dumpad behövde jag rita en massa för att fĂ„ ur mig det. Jag satte mig och gick igenom mina minnen av hela situationen och nĂ€r jag rĂ€knade dagen efter hade jag ritat 63 sidor. Det var för mycket för att kunna slĂ€ppa det. I och med att jag gjorde det till mitt examensarbete sĂ„ behövde jag inte leta efter nĂ„got annat som jag kanske inte skulle kĂ€nna lika starkt för.
Resultatet blev ett egenutgivet seriealbum med sjÀlvbiografisk grund, som tillkom under de sista Ätta veckorna av utbildningen.
ââJag hade kontaktat ett förlag som var ovĂ€ntat snĂ€lla. De sade inte ja, men heller inte nej utan erbjöd sig att sĂ€lja det Ă„t mig pĂ„ Seriefestivalen. De fick 15 exemplar och dĂ„ köpte serietecknaren Moa Romanova ett av dem. Sedan tipsade hon sin förlĂ€ggare om mig och det var sĂ„ jag blev antagen.
Filen raderades
Albumet "Ensam ung kvinna söker" kommer ut nÀsta mÄnad pÄ förlaget Kaunitz-Olsson, som förutom Moa Romanova ocksÄ ger ut bland andra Agnes Jakobsson och Nina Hemmingsson. Men det fÀrdiga resultatet skiljer sig en hel del frÄn det ursprungliga albumet, med ny början, mitt och slut.
ââDet hĂ€r vet inte min förlĂ€ggare om, men jag rĂ„kade radera filen med den första boken, sĂ„ jag hade ingenting kvar. Jag fick rita om och det blev mycket stressigare Ă€n jag hade velat. NĂ€r jag vĂ€l började pĂ„ ny kula sĂ„ blev det viktigt för mig att det blev sĂ„ bra som möjligt. Jag ville vara nöjd med varenda ruta.
Att alldeles snart debutera Àr skrÀckblandat, allra mest eftersom mÀnniskor kommer att tycka saker.
ââJag lĂ€ste lite recensioner av andra serietecknare och det var dĂ„ det slog mig att folk kommer att lĂ€sa och ha en Ă„sikt. DĂ„ fick jag panik och dĂ€r Ă€r jag nu.
TT: Hur kÀnns det att den manliga förlagan till kÀrleksobjektet kanske lÀser?
ââLugnt, faktiskt. Jag har nĂ€stan glömt bort att han existerar. Ju mer jag har jobbat med det hĂ€r desto mer kĂ€nns det som att jag har hittat pĂ„ honom. Om jag skulle se honom pĂ„ stan skulle jag bli förvĂ„nad över att han finns pĂ„ riktigt.