"Wonder Woman 1984" är den senaste filmen i DC Extended Universe, det vill säga Warner Bros Pictures universum av fristående superhjältefilmer som ändå är kopplade till varandra. "Wonder Woman 1984" är uppföljare till 2017 års "Wonder Woman" som gillades av både kritiker och publik.
Den här gången befinner sig Gal Gadots superhjälte Diana Prince/Wonder Woman i 80-talets USA. Där lever hon ett tillbakadraget, anonymt och ganska ledsamt liv bortsett från enstaka superhjälteinsatser här och där. Hon jobbar på nationalmuseet Smithsonian och kommer där en dag i kontakt med en märklig artefakt som visar sig kunna uppfylla människors önskningar. När artefakten kommer i orätta händer visar den sig vara ett effektivt redskap för att sätta halva världen i brand och Wonder Woman måste rycka ut och försöka ställa allt till rätta.
Och det börjar lovande – den långa maffiga öppningsscenen där en ung Diana Prince tävlar mot vuxna amasoner är både snygg och imponerande och skapar pepp. Men sedan går det tyvärr utför. Den två och en halv timme långa filmen är fylld av utdragna transportsträckor och överflödiga scener och den första filmens succé känns som en feberdröm. Vad som har hänt kan man verkligen undra, kanske har man helt enkelt gått på myten om att en filmsuccé upprepar sig om man försöker skapa en till, likadan, film? Men "Wonder Woman 1984" saknar helt spänst och fräschör och innehåller dessutom en rad slarvfel, som att det kitschiga 80-tal som sätter tonen i början sedan helt glöms bort i resten av filmen.
Det som räddar den är bland annat en enastående insats av Kristen Wiig som oväntad skurk. Hon lyfter varenda scen och det gör faktiskt även Pedro Pascal, även om hans skurk balanserar farligt nära parodigränsen.
Kort sagt: Man mår inte direkt dåligt av att se "Wonder Woman 1984", men man mår inte heller helt bra.