Barnen: "Alla bara pratar om corona"

Hur upplever barnen livet i coronavirusets tider? Nordiska museet samlar nu in deras berättelser om pandemin. Den börjar redan bli en självklar del av deras vardag – liksom kriget var på 1940-talet.

Nordiska museet samlar in barns upplevelse av coronapandemin. Malmsjö skola i Botkyrka var först ut att berätta. Här klassföreståndaren Hellen Hjelm med eleverna Malin Molin, Eemil Larsson, Moa Kronemyr, Emilia Karmesjö och Oliver Fredin.

Nordiska museet samlar in barns upplevelse av coronapandemin. Malmsjö skola i Botkyrka var först ut att berätta. Här klassföreståndaren Hellen Hjelm med eleverna Malin Molin, Eemil Larsson, Moa Kronemyr, Emilia Karmesjö och Oliver Fredin.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Kultur och Nöje2020-05-08 06:20

"Nu på nyheterna så pratar dom typ bara om corona. Så jag hör corona typ hela tiden. Ibland känns det som alla kommer bli smittade."

Så skriver 12-åriga Emilia när hon skildrar en dag i sitt liv, våren 2020.

Nordiska museet började tidigt samla in människors upplevelser av livet under pandemin. Men man har saknat röster från de äldsta, som har sämre tillgång till datorer, och från barn och unga. Därför riktar man sig nu direkt till skolbarnen.

– Hundratals elever över hela landet sitter och skriver om en dag i sitt liv, och just nu är den coronapåverkad, säger Jörgen Löwenfeldt, projektledare för digitala insamlingar vid museet, som menar att alla svenskars liv har förändrats den här våren.

– Om man är född i Sverige har man nog inte fått uppleva något sådant här under sin livstid, att man på så kort tid måste förändra så mycket av sin vardagsrutin.

Olika krig

Det är via projektet "Mitt liv" som Nordiska museet, tillsammans med UR, kontaktar de unga. Redan 1942 samlade museet och UR in berättelser från barn om hur en vanlig dag i deras liv såg ut. Nu skildras det igen, och först ut att berätta om livet med corona ser ut var en femteklass i Botkyrka.

Tolvåringarna vittnar om inställda fotbollsmatcher och krympta skolklasser. Någon nämner att pappa inte bor hemma längre, eftersom han tillhör en riskgrupp. Andra säger att de tänker mycket på vaccin. Men dramatiken kring sjukdomen börjar avta.

– Man tänker på det som något man alltid har tänkt på. Det har så snabbt blivit en del av vardagen, säger Jörgen Löwenfeldt.

Han ser en tydlig parallell till berättelserna från 1942. Då fanns kriget närvarande i barnens skildringar, men oftast i bakgrunden. De skriver om ransoneringar, mötet med finska krigsbarn och arbetet med att hjälpa till hemma, där de gjorde allt från städning och vedhuggning till mjölkning av kor. Skillnaden mot hur dagens barn lever är enorm. Dagens unga tillbringar snarare timmar med att titta på skärmar.

Men det finns också likheter.

– Barnen i dag skildrar en tid med en annan typ av krig, mot corona. Andra världskriget var normaliserat 1942, barnen skriver om det som något som alltid har varit, och det är lite det jag ser i berättelserna av corona. Redan nu sker en normalisering, säger Jörgen Löwenfeldt.

I samma båt

Barnen är inte lika påverkade av pandemin som de vuxna, som ofta jobbar hemma. Särskilt inte de som fortfarande går i skolan. Mångas berättelser handlar som vanligt om skolan, kompisarna och tv-spel, vilket Jörgen Löwenfeldt tror är tur.

– Föräldrarna behöver också det, att någon har ett normalt liv.

Han är säker på att alla dessa berättelser om corona hjälper människor. Många av dem som deltar skriver ambitiöst och fördjupat, med en tydlig vilja att dela med sig.

– Många vuxna sitter ensamma hemma, och känner sig ensamma. Att man då kan läsa andras berättelser fungerar terapeutiskt. Vi sitter i samma båt och man är inte ensam. Vi är alla en del av det här.

"Ibland på min mobil så brukar jag söka på nätet om corona, om hur många i Sverige som blivit smittade av corona, säger Emilia Karmesjö som har berättat om sin coronaupplevelse.
"Ibland på min mobil så brukar jag söka på nätet om corona, om hur många i Sverige som blivit smittade av corona, säger Emilia Karmesjö som har berättat om sin coronaupplevelse.
Fakta: Nordiska museets insamling

Ända sedan Nordiska museet grundades 1873 har man dokumenterat livet i Norden.

Insamlingen av coronaberättelser på webbplatsen minnen.se/tema/corona är öppen för alla. Där finns i skrivande stund över 3 300 minnen, en siffra som hela tiden ökar. Minnena är digitala och alltså sökbara. De kommer att sparas i museets samlingar. Vissa väljer att enbart låta forskare ta del av dokumenterade minnen.

Genom systermuseet Norsk Folkemuseum har Nordiska Museet också utökat insamlingen till Norge.

Den rikstäckande digitala insamlingen "Mitt liv" är ett flerårigt projekt och riktar sig framförallt till elever i grundskolan. Den finns på: mittliv.minnen.se. Tusentals skolbarn deltog i insamlingen 1942, och en del av de minnena har digitaliserats. Den 23 april lanserade UR och Nordiska museet den nya digitala insamlingen "Mitt liv". Hittills finns tusen elever registrerade.

Museet utser också ”Årets skaffare”, med start 2021. Priset går till den skolklass som särskilt väl har hjälpt till att dokumentera sin samtid för framtiden.


Fakta: Barnen nu och då

Ur "Mitt liv – en dag i mitt liv". Finns att läsa på minnen.se.

Våren 2020:

Rebecka, 12 år:

"Jag och min syrra brukar få vänta vid busshållplatsen eftersom att bussen i bland kommer några minuter sent. Just nu när det finns corona så måste man gå in på bussen ifrån mitten dörren för att inte smitta busschauffören. Ibland är bussen full av människor men oftast är det bara några få andra barn som ska till skolan."

Malin, 12 år:

"Jag går upp som vanligt å går till skolan som vanligt. När morgonpasset börjar 08.10 pratar vi nästan alltid om corona, och om vad som händer i världen med corona just nu. Själv är jag inte speciellt rädd för det men jag tycker att det är väldigt intressant. Vad kan hända liksom? Jag hör många som pratar om karantän och sitter i karantän och att skolorna är stängda."

Karminder, 12 år:

"Nu är det lunch. Alla måste tvätta händerna innan lunchen. Man tvättar typ händerna hela tiden. Det är jobbigt och huden blir torr. Efter lunchen har vi rast. Rasten är bara 30 min lång. På rasten skämtar jag och mina kompisar om corona. När skolan är slut går jag hem. Det första jag gör är att tvätta händerna. Sen går jag till vardagsrummet och kollar på tv. Ingen pratar om corona. Som sagt det är skönt."

Ebba, 12 år

"Jag tänkte berätta om min födelsedag när jag fyllde 12 år. På morgonen låg jag och min kompis Inez i sängen och väntade på att mamma, Ingela och Inez mamma och pappa skulle komma in och sjunga. Vi väntade länge, tillslut hörde vi 'Ja, må hon leva, ja må hon leva' från trappan utanför min dörr. Dom gick i ett tåg. Mamma sa att jag skulle skynda mig ner. (...) Jag älskar maränger så självklart hade dom lagt fram det. Eftersom att corona fanns i hela världen så satt vi ju i karantän. Därför hade vi onlineskola. Jag fick börja lite senare bara för att jag skulle bli lite firad."

Barnens berättelser från 1942

Ingrid, 13 år.

"Mamma sköter hushållet både vinter och sommar. När pappa och Ingmar kommer från skogen och vi kommer hem från skolan äro vi så hungriga. Vi få då oftast potatis, grönsaker och kött eller fisk till. Min äldsta bror går i fortsättningsskolan i Uddheden och cyklar hem varje eftermiddag. När jag kommer hem från skolan måste jag hjälpa mamma med middagsdisken, bära in ved och vatten. På kvällen är jag med i ladugården och mjölkar korna. Ibland, när mamma är borta, då sköter jag ladugården själv. Jag får inte läsa på läxan förrän på kvällen."

Bengt-Eric, 11,5 år.

Skriver om sin säng:

"Min säng med kuddar och nalle, som jag fick i julklapp då jag var 3 år. På väggen är en bonad som är sydd. Över denna äro kort på mig samt min läslampa. På bordet synes mina priser från skidtävlingar 1942. Över elementet äro kort på far och mor."

Stig, 12 år

"På morgonen klockan 6 hade pappa och jag fodrat hästen. Han hade brått att laga till matsäcken och frukosten. Vi åt gröt och mjölk till frukost. Nu gick pappa ned och selade hästen och jag tog ryggsäcken på mig. Vi hade med havre och hackelse åt vår häst. Nu är klockan 7, så nu måste vi fara till skogen. Vår väg till skogen är omkring 2 km lång. (...) När vi kommer in till mamma har hon en stor brasa tänd, så vi inte skall frysa. Vi får rotmos, när vi kommer hem. Det smakade mycket gott. Vi är trötta både pappa och jag efter dagens arbete."

Gertrud, 13 år:

"Nu har pappa varit död i två år, mina två äldre syskon äro borta i skolan. Jag går i sjunde klassen för mamma, som är lärarinna. Därtill har vi en finsk flicka på 12 år, som varit här ett år. Vi har blivit så goda vänner. Vi båda hjälpas åt att sköta ett hushållslamm, som nu i höst blivit inackorderad i en gammal ladugård."

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!