Det var på den tiden då jag ännu jobbade som reporter i Stockholm och på torsdagskvällarna häckade utanför Svenska Akademiens ytterdörr.
Jag minns snålblåsten i Källargränd. Minns språkmyllret från turisterna på Stortorget. Och den fräna stanken av urin från Stockholms äldsta pissoar ett stenkast bort. Där japaner och ryssar envisades med att pinka som ett semesterminne. Trots mängden mer moderna inrättningar i närheten.
Kan man tänka på en doft? Akademien får mig fortfarande att tänka på doften av piss.
Minns kollegornas fusklappar med bild och namn på ledamöterna. Och brottningsmatcherna med de kostymklädda vakterna. Och de galghumoristiska skämten. Minns regnet och kylan och snön. Och sammankomsterna som drog ut på tiden. Och när ledamöterna hade mage att smita ut bakvägen.
Minns också att vi frusna reportrar i Göteborgs-Posten kallades för "nyhetsnissar" som var "ointresserade av litteratur". Nyhetsnisse? Jag? Ointresserad av litteratur? Jag säger då det.
Somliga ledamöter sa aldrig ett ord. Varken när de kom eller gick. Andra var mer verbala och smått roade av pressuppbådet. Åtminstone vissa torsdagar. Men de sa mest saker som inte hör hemma i en seriös tidningstext. Det finns inspelningar på min diktafon som jag nog får ta med mig i graven.
Varför stod vi där egentligen? Några svar fick vi ju i princip aldrig på våra frågor. Mest var det väl för att skapa en dramatisk bild som motsvarade den kris som utspelade sig bakom lyckta dubbeldörrar.
Nu är flertalet av ledamöterna som jag och mina kollegor jagade borta och ersatta. Krisen anses sedan länge vara över. Medierna har släppt bollen. Akademien är inte längre saftigt klickbete. Men i litteraturen har krisen fortsatt eka på olika sätt. Det gäller även vad som pågick i klicken kring kulturprofilen.
Men förutom Matilda Voss Gustavssons prisade reportagebok "Klubben" är det en skral samling böcker. Christian Catomeris och Knut Kainz Rogneruds spekulativa "Makten, kvinnorna och pengarna". Katarina Frostensons blödiga försvarsböcker "K" och "F". Horace Engdahls arroganta skrift "De obekymrade". Klas Östergrens fräna men uppgivna bokslut "Renegater". Och nu Elise Karlssons roman "Smuts".
All respekt åt Elise Karlsson – en av de 18 vittnande kvinnorna i Dagens Nyheters avslöjande som blev krisens startpunkt – men "Smuts" upprepar endast vad som har kommit att bli dugliga förklaringar i stället för att ge oss riktiga svar. "Smuts" är bara en fiktiv gestaltning av det maktmissbruk som pågick i en sunkig källare i Vasastan i Stockholm – kryddad med klass och självrannsakan.
Jag kanske är naiv, men jag anser ändå att litteraturen ska ge oss svar – som i sin tur gör det möjligt att förstå. Och inte minst ska den fortsätta ställa frågor. Det vi har fått läsa hittills i bokväg är mest förklaringar, försvarstal och ställningstaganden av personer som på något sätt var iblandade. Kanske saknas ännu den distans som krävs för att skriva klarsynt om händelserna.
När stormen lagt sig gick jag förbi Börshuset en torsdag. Vid Svenska Akademiens ytterdörr stod en ensam reporter. Jag frågade förstås vad han gjorde där nu när allt var över. "Det finns så många obesvarade frågor", sa han. Reportern hade förstås rätt. Nu är det inte ens någon som ställer frågorna längre. Och svaren som litteraturen i ämnet tillhandahåller lämnar åtminstone mig otillfredsställd.
